torsdag 1 mars 2012
Det där med kramar
En kram är en kram är en kram.
Fast ändå inte. Jag är en sån där som kramar mina ungar hela tiden. Jag kramar även de där fantastiska ungarna på jobbet väldigt ofta. Det är enkelt och känns bra. Förhoppningsvis för dem också. När det kommer till vuxna är det något helt annat.
Många vänner, bekanta och släktingar känns det bra att kramas med men jag tar sällan initiativ till det. Inte av någon särskild anledning, jag bara är sådan.
Med många andra känns det stelt och konstigt. Nästan obehagligt. Som om de med sina kramar tränger igenom min trygghetszon. Jag har fått höra, från olika håll, att min integritet är stark. Ibland undrar jag om det kanske hämmar mig mer än skyddar. Det är väl inte så farligt med en kram? Ändå backar jag. Behåller skyddet.
Jag undrar faktiskt, på riktigt, varför jag gör så?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Fan vad jag känner igen mig... Samma här. Fast jag är uppvuxen utan att vi kramades i familjen, Så för mig var det jätte konstigt med alla dessa kramiga människor jag stötte på. Men jag har faktiskt vant mig. Fast visserligen så är det ju inte helt okända utan sånna som jag tycker om.
SvaraRaderaTack för ditt mail också, jag grät när jag läste det... kanske säger det något?
Jaa jag är väl lite likadan då...man undrar vad det är till nytta för?
SvaraRaderaDet är skillnad på kramar och kramar. Ibland känns det som om folk vill (varning för new ageinnehåll) överföra något på mig när de kramas. En åsikt eller en önskan eller något på annat sätt manipulera mig. Men barn vill ju oftast bara...kramas. Jag är rädd om min kropp och håller den lite privat. Kattpersonlighet?
SvaraRaderaJag gör precis likadant. Jag hatar när folk ska kramas. Särskilt de som man inte har DEN relationen med. Men att krama dig var inte så hemskt. =)
SvaraRaderaÅååhh, vad underbart att hitta dig här!!! Jag har saknat dig inne på Amelia..
SvaraRaderaKramar. Jag är rätt 'fysisk'. Har säkert med mitt ungerska påbrå att göra.. Men jag är ytterst privat. Om det känns bäst.
Äsch, kramar är överskattat! Jag tycker nästan det är lite falskt med de där individerna som kramar alla och sen vet jag att de snackar skit bakom ryggen på den de kramar. Bättre med få, men verkligen menade kramar! Förutom mina ungar då, dem skulle jag kunna krama dygnet runt....
SvaraRaderaVissa kramar man, andra inte. Barnen definitivt, mycket, mycket, mycket. Mina elever är äldre än dina. Vissa kramar jag varje dag, andra får en klapp på axeln istället. Alla vill inte kramas. När det gäller vänner kramas jag gärna. Visst känns det naturligt med vissa och väldigt konstigt med andra.
SvaraRadera