Novellskriverskan goes långtext

Nu är det som så att jag har varit lite sjuk. Ont i halsen, ont i kroppen, ont i huvudet och allmänt matt. Sådär så man nästan tänker att man borde gå till jobbet. När man sitter still. Sedan går man till bilen för att hämta barn och inser att man inte borde gått någonstans.

Det är fruktansvärt tråkigt att vara sjuk. Tv, som jag tittade på i måndags, blir jag irriterad av. Varför sätter man människor i tv år efter år, som inte kan intervjua?

Så jag läste istället. Det var trevligt. Ni vet ju vem jag läste om. Men så tog boken slut och jag har lite svårt att kasta mig på nästa. Vill att den ska få sjunka in lite först. Så ikväll öppnar jag något annat.

Så har jag surfat runt. Men tydligen jobbar de flesta på dagarna för det tog inte mer än en timme så hade jag läst alla blogginlägg och fb-statusar. Spelade ingen roll hur många gånger jag klickade in igen så fanns där inget nytt.

Så chattade jag lite med systerdottern, som också var sjuk. Mycket trevligt.  Sen vilade jag en stund.

Så.

När jag vaknade igen tog jag fram skrivdatorn. Och nu lossnade det. Jag har en spotify-lista med karaktärernas låtar som fick mig i stämning. Jag kollade lite på ett särskilt forum jag besöker för att få lite bakgrundsinformation, ännu mera stämning. Jag började skriva.

Det är något visst med det där. När man kommer in i texten, lite bakom, då är det som de lever själva. Jag kan inte styra allt de gör eller säger. Plötsligt händer något som jag inte hade en aning om. Det är häftigt! Den här gången tror jag att jag hittat en historia som kommer leva klart. Som kommer kunna bli ett helt manus. Det känns spännande. Framförallt känns det som en stor prestation bara att få till en text som, just nu innehåller ca 32000 ord, och i framtiden förhoppningsvis ca 100000. Allt med en röd tråd.

Jag som trodde jag bara kunde skriva noveller.