Lidsbron

I höstas lyckades jag få en novell publicerad i en antologi. En rätt liten sådan om Värmland. Som inte särskilt många läst. Den betyder mycket för mig. Här är den.

Lidsbron

Det är varmt och det är glass och det är bryggan och det är barfotagång över vägen och det är bad.

Och jag badar och badar och badar hela dagarna. På kvällen badar jag igen fast morfar tycker det borde vara nog. Sjön är stor och blå och blank. Åt tant Hildas håll växer skogens granar sig höga, åt hemmahållet ser jag hur ängens blommor vajar lätt och uppe på parkeringen, över vägen står husvagnen och väntar. Om man vänder sig om ut mot det djupa vattnet är sjön oändlig. Jag är inte helt säker på om det finns krokodiler, men jag tror det. Jag springer fram och tillbaka i vattnet bredvid bryggan. Droppar skvätter upp och kittlar mig när de rinner nerför magen och låren igen. När man sprungit ut, förbi bryggan blir det djupt. Vattnet täcker hela min kropp och jag behöver bara böja huvudet bakåt för att även öronen ska täckas. Alla de skarpa ljuden försvinner och jag ser bara himlen över mig. Om man blundar känns det nästan som om man svävar.

När jag öppnar ögonen dyker morfar upp. Han har gått ut på bryggan och har en uppsyn som börjar bli lite bister.

-          Det är dags att komma upp nu. Du blir kall.

-          Jag ska bara…

Om man går i cirklar eller baklänges går det långsammare att komma upp ur vattnet. Min kropp snurrar fort i vattnet och bildar cirklar på ytan. När man sätter ner händerna som spadar samtidigt blir dropparna till ett fyrverkeri. Jag ser något som glimmar på botten och måste försöka nå det. Det är för djupt och jag når inte med handen. Eftersom jag inte vågar doppa huvudet får jag ta hjälp av fötterna istället. Jag försöker gripa tag i det med fötterna men det glittriga virvlar till och försvinner, längre ut.

-          Du skulle komma upp nu. Dina läppar är blå. Du kommer bli sjuk.

-          Jag fryser inte.

-          Kom nu!

Han låter lite mer arg nu men jag bara måste titta lite mer.Det glittriga, vackra är borta. Eftersom jag kommit till det grunda kan jag lägga mig ner och gå på armbågarna in till kanten. Då hamnar hela kroppen under vattnet och man fryser inte. Jag är en krabba på jakt efter fina skatter. Det finns mycket att känna på under sanden och jag gräver ner mina fingrar så långt ner jag kan mot jordens inre. Det blir kallare mot fingertopparna desto längre ner man kommer, svårare att gräva också.

-          Nu kommer du upp direkt!

Jag reser mig och går upp. Det är nog dags nu. När morfar lägger handduken runt min kropp känner jag hur kall jag är. Mina läppar börjar darra och jag känner inte mina tår längre. Jag säger inget till morfar. Uppe i husvagnen väntar mormor och jag sätter mig direkt i hennes knä. Hon gnuggar hela min kropp med handduken men jag blir inte varm. Hon tar en filt också och sveper den runt min kropp. Jag darrar.

-          Jag ska koka varm choklad till dig, säger mormor.

-          Jag sa att du skulle komma upp. Du lyssnar inte på vad jag säger. Nu kommer du bli sjuk. Du är ju fortfarande blå om läpparna.

Jag får min choklad av mormor och när den är uppdrucken ligger jag i sängen, inbäddad i täcken och filtar. Jag ligger där och skakar. Bredvid står mormor och morfar och tittar på mig. Morfar är bister i ögonen och mormor ser bekymrad ut.

-          Sådana här kvällsbad blir det inte mer!

Han vänder sig om och vi ler mot varandra, jag och mormor.

Det är smådjur och det är skogslek och det är huckle och det är blåbär och det är lingon.

Och skogen luktar varmt. Varmt och torrt. Vi har åkt i mormor och morfars Volvo ut i skogarna som är välkända för dem men oändligt spännande för mig. För varje steg man tar knastrar det under skorna. Pinnarna bryts som äggskal under oss. Vi går över kalhyggen där solen bränner i ryggen. Så tornar träden upp sig igen och vi går in i mörkret. Tallarna och granarna skymmer solen och kapslar in värmen så att hettan blir tryckande. Här är pinnarna inte lika torra och det blir tyst.  Trollskogen rymmer så många sagor. Sagor om djur och troll som mormor berättat för mig. De gömmer sig i små grottor under stenarna eller inne under granarnas tunga grenar. Vi hittar lingon och blåbär som jag repar och lägger i en liten burk. Eller i min mun direkt. Lingonen liksom fräser surt i munnen men jag kan ändå inte låta bli att stoppa in dem ett efter ett. Kanske nästa smakar bättre?

-          Hörde att de träffat älg här förra veckan. En arg en. Undrar om vi får se den?

Morfar ropar från sin tuva lite längre bort. Jag blir alldeles stel. Jag har aldrig sett en älg på riktigt och vill nog helst inte det heller. Snart har jag glömt älgen och jag gör kottdjur med pinnar till ben och blad till klövar. Det är det roligaste som finns att leka med de här djuren. Mormor har lärt mig och jag gör det bara här. Aldrig hemma. Men här passar inte plastrosa ponnyer eller långbenta Barbies. En ko har just rymt från sin hage eftersom den inte fick vara med de andra korna och leka när jag hör ett fruktansvärt brak bakom mig. På snabba ben hoppar jag upp och letar febrilt efter mormor. Jag ser hennes hucklebeklädda huvud höja sig och min blick möter hennes. Direkt förstår jag. Bakom mig står morfar och gapskrattar. Mormor ler hon också.

-          Den där älgen är visst inte så farlig ändå.

När vi åker hem får jag sitta i morfars knä och styra Volvon. Hans armar ligger runt mig och hans händer vilar på mina. Det är han som gasar och bromsar och jag känner rörelserna i hans ben. Han är stark, min morfar. När jag sedan sitter i baksätet får vi bromsa för en älg. En riktig.

Det är pratstunder och det är dasslukt och det är spara på vattnet och det är spotta tandborstspott i skogen och det är hemligprat med mormor.

Och på den högra sidan, längst ner i hörnet av parkeringen, precis där skogen möter grusplanen, där står husvagnen. Dörren är vänd mot granarna som står i sluttningen. När man öppnar dörren går man direkt ut på barren. De sticker skönt under fotsulorna och man får passa sig så man inte trampar på någon kotte. Det finns inget förtält men ett litet trappsteg innan man landar på marken. På kvällen går mormor och jag till dasset. Det är en kort bit att gå men man mycket hinner sägas under den där promenaden ändå. Jag berättar för henne att jag fått min mens. Hur ont det gjorde.

-          Ja, det där kommer jag ihåg. Jag var nog som du, tio eller elva, när jag fick den.

Jag stannar till i steget och tittar på henne.

-          Var det så på den tiden?

-          Ja, sådant var inte annorlunda, skrattar hon. Men nu är den tiden förbi för mig.

-          Hade du också ont?

-          Ja, och din mamma också. Det brukar vara lika det där.

Jag stänger inte dörren helt till dasset. En liten strimma ljus får smita in. Mormor väntar utanför. Jag vill veta mer om hur det var. Om vi är mer lika. Min mormor har också varit ung. När hon också varit inne på dasset går vi tillbaka.

-          Hur var det när du träffade morfar?

-          Han var så snygg. Jag hade sett honom i kyrkan flera gånger.

Sedan går vi in i husvagnen. Det luktar svagt av gas. Sängarna är bäddade och gardinerna fördragna. Jag ser hur de ler mot varandra.

-          Nej du mor, nu lägger vi oss. God natt med dig ongen.

När jag ligger i min ände hör jag hur de pratar med varandra. Jag somnar i tryggheten.

Det är bullar och det är kokkaffe och det är släktskvaller och det är kramar och det är välkänt.

Och mormor står i dörren av husvagnen. Hon har precis satt på kaffet och ska duka upp på bordet utanför. På husvagnsbordet som alltid har funnits. Vid husvagnen som står där den brukar stå. På parkeringen där numera endast deras husvagn står under somrarna. Mamma och jag har tagit en tur över dagen. Jag sover inte över längre men när jag står här nu önskar jag att jag skulle det. Det där andra jag skulle göra känns inte längre lika viktigt. När mormor tar steget ner ser jag en skugga i hennes ansikte.

-          Har du ont, mamma?

Jag tycker om att höra min egen mamma kalla sin egen för just det. Det låter så mjukt och respektfullt. Mammas mamma, min mormor, får tårar i ögonen.

-          Ja, om jag vetat att det skulle göra så här ont efteråt hade jag aldrig gjort den där operationen.

Morfar kommer från sjön, nybadad. Han har cyklat på racercykeln, en långtur. Min morfar som aldrig kommer sluta cykla. Som aldrig kommer bli gammal i kroppen. Eller själen. Han frustar lite och stryker mormor över ryggen.

-          Det var skönt. Fem mil. Nu är jag hungrig.

Han står där bredvid henne och hon ser på honom. Det finns något i hennes ögon. Jag undrar om hon fortfarande tycker att han är snygg, sådär som hon gjorde för fyrtio år sedan. Jag tror det. Hon vänder sig om för att hämta kaffet inne i husvagnen och återigen stryker den där skuggan över ansiktet på henne.

Jag vill ta bort det där onda. Vara ett barn igen. Vill plocka bär i skogen, se på skolan där mamma gick, leka med kottkor och bada tills jag blir blå. Sprida smågrodor i Volvon, äta blåbär ur mormors hink och lyssna på sagor som gör mig rädd. Sova i tryggdoft och kissa i dassmörker. Sådär som jag alltid gjort. Sådär som man bara gör i Lissbroa.