Vädjan

Jag somnar i soffan på eftermiddagen och vaknar med kudden kvar på kinden. Vacklar upp och ser de mörka skyarna välla in över huset. Blåsten får bebisgungan att slå hårt mot trädstammen utanför. Fixar fika, sätter mig i soffan och plötsligt. Plötsligt hör jag. De anfaller. Okej snön. Jag fattar att du vill hänga dig kvar. Att ditt försök i torsdags misslyckades gjorde dig arg. Att du inte vill ge upp i första taget. Men att samla sina trupper, träna upp dem till hårda anfallslystna små kulor och sedan låta dem spränga fram,är inte det lite för mycket? Jag blev faktiskt lite rädd. Det var väl ändå inte meningen?