Allt som oftast tänker jag mig som en rätt intetsägande person. Rätt tråkig, blyg i vissa sammanhang, står sällan på barrikaderna och slåss för saker. Jag är em sådan där man inte kommr ihåg så ofta. Vilket är rätt okej.
Men.
När någon kommer ihåg mig. Vill ha mig med. Då hoppar hjärtat tusen extra slag. Det är en konstig känsla och de gånger det händer lever jag länge på.
I går hände det. Och idag kommer jag på det då och då. Behöver jag berätta att jag ler?
Du är långt ifrån intetsägande. Jag som hatar folk tänker på dig så gott som dagligdags för att du gjort sådant intryck på mig. Det känns som att vi känner varandra och att jag skulle vilja prata mycket mer med dig. Det är några få som jag känner så inför. Kram.
SvaraRadera*ler* Tjhaa.. tänkte skriva något kärnfullt.. Men ser att P skrivit en massa. Och det är kärnfullt för att vara P. Och du skall ta åt dig av det. För P gödslar inte med dylika ord.
SvaraRaderaAlltså - kram