Mitt huvud snurrar mer än vanligt den här veckan. Eller ja, det snurrar inuti huvudet, om man ska vara noga. Och det ska man väl när man börjar närma sig det där ordet som beskriver att man skriver böcker. Då ska man väl kunna formulera sig så att folk förstår.
På måndagen kom den där efterlängtade lilla avin som talade om att jag hade ett paket att hämta. Och ska man nu prata om att formulera sig så folk förstår, så hade jag en del att säga om vad som stod på den. Jag ringde. Fick besked att paketet skulle levereras till "min" butik dagen efter. Fint.
Det gjorde. Det inte. Såklart. Jag ringde. Fick besked att det skulle hämtas en helt annan tid än vad den första avin och människan meddelat.
Dagen efter hittade jag till slut paketutlämningen dit människor som ska straffas för att de är korkade nog att ha ett jobb dagtid, får leta sig fram. Jag behövde bara fråga fyra personer var det låg vilket i sig kan tyckas som en vinst.
Men sedan.
Fyrtiofem fina
Gömd i en låda som nu finns i mina händer. Och det enda jag ville var att gråta. Mycket konstig känsla.
Och idag när jag av misstag ( för det är verkligen inget jag gjort varannan timme den senaste tiden) googlade fram nätbokhandlarna fanns den i lager. Och nu är det så mycket på riktigt att jag lyfter lite. Att jag darrar lite.
Jag är numera en utgiven debutant.