Hej hybris!

Jo.

Jag skriver för min egen skull. 

Jag skriver för att det är kul.

Det är inte utgivning som är det viktiga.

Och allt annat skit jag säger och skriver.

Idag har jag intervjuat mig själv. I radio. För att min första bok har blivit en succé.

Kan vara så att jag ljuger lite ibland.

Biblioteket

Söndag förmiddag. Jag, datorn, en faktaskatt och mina karaktärer.

Tror jag måste älska den här dagen.

Besvärliga karaktärer

Idag har jag snott åt mig skrivitid hela dagen. Det är en fantastisk känsla när man sätter sig ned och kommer ihåg det man skrev sist. Allt finns i huvudet och historien driver på hela tiden.

Ett problem har jag haft idag. Det finns en karaktär som får berätta sin del av historien ungefär hälften av tiden. Den andra tiden är vikt åt en annan karaktär.

Problemet är att karaktär ett tar över hela tiden. Rätt som det är kommer jag på att han har berättat hur han ser på saker och ting. Nu är det så att jag är hemskt bestämd över att jag är Gud i den här världen jag skapat. Det innebär att jag måste gå tillbaka och ändra perspektivet då och då. 

Jag tycker ju att han är hemskt trevlig i övrigt men just den här biten får vi allt ta oss ett snack om!

Den sköna ledigheten

Det är något konstigt med ledighet. Åtminstone den långa. Jag har lång sommarledighet. (Vilket jag inte tänker diskutera nu. Stor punkt.) Varje år, precis innan det är dags att bli ledig, har jag stora planer. Stora, små planer får man ändå tillägga.

Planerna är alltid att vi ska vila. Ta det lugnt, göra sådant vi har lust med. Vissa dagar ska vara fullspäckade, andra helt tomma. Det övergripande är ändå att det ska vara skönt.

Så kommer den där dagen när man vaknar upp och vet, vet att det är åtta veckor kvar tills man måste till jobbet igen. Och vips, så går planerna om intet. Stressen som plötsligt exploderar inombords är total och jag kan definitivt inte hitta något skönt i mina dagar. Jag tror att det ser ut som jag hör det och att mina barn känner det där sköna men för mig trissas allt bara upp. Minst tio steg.

En och en halv vecka tog det i år. Idag känner jag lugnet sakta komma smygande. Och äntligen kan jag slappna av, för även om jag är tämligen säker på att det ska infinna sig finns oron. Tänk om den här sommaren ska bli stressommaren!

Det blev inte så. I år heller. Nu tror jag sommaren börjar!

Boken om Joe av Jonathan Tropper

När Joe återkommer till sin födelsestad, Bush Falls, efter sjutton år är det ingen som vill ha honom där. Anledningen är den storsäljande bok han skrivit om sin hemstad som på inget sätt utelämnar några hemligheter. Han har, i boken, beskrivit stadens alla invånare med deras brister och hemligheter. Dessutom har han skrivit saker som han tror, inga av dem särskilt förskönande.
Att han återkommer beror på att hans far ligger för döden och även om de inte haft kontakt på många år, känner han sig tvungen.

Det blir ett uppvaknande att komma "hem". Han måste nu konfrontera både de människor han skrivit om och inte minst sig själv.

Det här var den tredje boken jag läst av Jonathan Tropper och de båda andra tyckte jag om från början. Den här var seg. Jag började i den under våren men lade sedan bort den eftersom jag tyckte den verkade tråkig. På grund av ett Twitter-inlägg från En bokcirkel för alla, tog jag upp den nu igen. Som tur var. Jag fortsatte där jag slutat och nu gillade jag den mer och mer för varje sida. Tidigare har jag skrattat högt när jag läst hans böcker och visst finns humorn där även i denna, men den är svartare, mer dold och ligger mer som en känsla under texten. Tydligare i boken är det sentimentala stråket. Det vemodiga som får stor plats och som också gör att jag sugs in i handlingen och karaktärerna på ett fantastiskt sätt.

I slutet av boken blir det kanske väl storslaget ibland, men det är författaren medveten om och han skriver därför in det i texten så att även karaktärerna begrundar det. Därför fungerar det.

Jag tyckte mycket om den här boken. Den är av typen att man inte direkt klarar att börja på en ny, de vill liksom stanna kvar och "gotta in" sig i mig.

Ja, som vanligt när jag läst något bra vill jag att ni också ska göra det. Så: Läs den!

Om man säger så här:

Jag längtar efter mina solglasögon.

Ett annat sätt att uttrycka samma sak kunde vara:Keps är nog f-n det fulaste som finns. Och obekvämaste.

Ba' så ni vet

Jag har nu skrivit 22958 ord och 73 sidor.

De är så kära så de spricker.

De är så olyckliga så himlen rasar.

Medeltiden har aldrig varit mörkare.

Jag skriver enligt en del jag lärt mig och kör slutet först. Och snart blir det ännu mörkare.

Men inte nu. För som jag skrev förut, barnen. De kommer väl ha sommarlov i morgon med.