Den sköna ledigheten

Det är något konstigt med ledighet. Åtminstone den långa. Jag har lång sommarledighet. (Vilket jag inte tänker diskutera nu. Stor punkt.) Varje år, precis innan det är dags att bli ledig, har jag stora planer. Stora, små planer får man ändå tillägga.

Planerna är alltid att vi ska vila. Ta det lugnt, göra sådant vi har lust med. Vissa dagar ska vara fullspäckade, andra helt tomma. Det övergripande är ändå att det ska vara skönt.

Så kommer den där dagen när man vaknar upp och vet, vet att det är åtta veckor kvar tills man måste till jobbet igen. Och vips, så går planerna om intet. Stressen som plötsligt exploderar inombords är total och jag kan definitivt inte hitta något skönt i mina dagar. Jag tror att det ser ut som jag hör det och att mina barn känner det där sköna men för mig trissas allt bara upp. Minst tio steg.

En och en halv vecka tog det i år. Idag känner jag lugnet sakta komma smygande. Och äntligen kan jag slappna av, för även om jag är tämligen säker på att det ska infinna sig finns oron. Tänk om den här sommaren ska bli stressommaren!

Det blev inte så. I år heller. Nu tror jag sommaren börjar!