Livskunskap

 Det är sista helgen innan terminen startar igen och jag har väl, i huvudet, sammanfattat sommaren. På frågan: har jag fått ut det jag önskar kan jag svara ett rungande JA.

Det känns betryggande att jag ägnat en stund varje dag åt att lära mig den svåra konsten att få snygga lockar. Efter 89563000 reels kan jag nu konstatera att jag vet hemligheten.

MAN MÅSTE HA VÄLDIGT BLÖTT HÅR SÅ ATT DET LÅTER NÄR MAN KRAMAR IN PRODUKTERNA I HÅRET.

Oj, vilken skillnad i snygghet och lycka jag numera upplever.

Följ gärna mig för mera revolutionerande livskunskap.

Pest eller kolera

 Leva förr när man inte hade mobiler och live-kartor och sitta och vänta tills ungarna kom hem.

Leva nu med mobiler och live-kartor och sitta och vänta tills ungarna kommer hem.

Att ta sig ur repeat

 Som om tankarna behöver printas för att komma i ordning. Nog vet jag att jag är en skrivande människa men det är lätt att tappa det där. Istället hamnar tankarna på repeat och verkar aldrig varken lämna bakom eller gå vidare. 

Mitt liv har, de senaste åtta åren, innehållit flera stora livskriser. Sådana som skrämt, format och påverkat både mig och andra runt omkring. Det var precis innan alla dessa händelser jag slutade blogga. Slutade få mina ord i skrift. Slutade formulera för mig själv vad jag tänkte och kände i stort och smått. Slutade driva med mig själv för att avdramatisera. Slutade få respons. Och ju mer jag drog mig tillbaka, desto läskigare blev det att kasta ut alla ord igen.

I mina akuta tillstånd kunde jag söka tröst. 

När skilsmässan var ett faktum ältade jag med alla som kom i min väg. Bröt ihop, bröt upp och fick ur mig.

När jag mottog mitt cancerbesked och senare gick genom tuffa behandlingar ältade jag med alla som kom i min väg. Bröt ihop, kom igen och fick ur mig.

När mamma fick sitt cancerbesked och senare gick bort ältade jag med alla som kom i min väg. Bröt ihop, knöt ihop och fick ur mig.

Sedan. Sedan tog det stopp. För när akuta händelser är över går man vidare. Det gjorde jag. Och ändå inte. Jag finner ibland mig själv i ältandet. I bryt ihop. Men kommer inte längre. Har erbjudanden och varma famnar att landa i men stannar oftast i mig själv. Kanske är det här skrivandet en väg ut. Jag vet att jag får men inte om jag kan. Men jag försöker ta mig ur repeat.

Överraskad

 Det var nog tur att jag överraskade mig själv med att vara så konsekvent nyss.

(För att ingen ska bli förvirrad vill jag, innan läsning, förtydliga att det är jag i alla roller.)

”Åh fy vilka torra mackor! De här kan jag inte äta. Jag slänger bort dem.”

”Nähä du! Här slängs ingen mat. Har du sagt att du ska äta ur frysen så är det så det är!”

Och jag blev så förvånad att jag snabbt slängde på lite pålägg och åt upp mackorna. Jag visste inte att jag hade det där i mig.

Snabbrepris

 När det startade: Nybliven tvåbarnsmor, relativt nygift, stora skrivdrömmar, liten på jorden

När det nu fortsätter: Tvåbarnsmor till tonåringar, skild sedan åtta år, stora skrivdrömmar, liten på jorden

Jag trodde nog att livet skulle ge alla svar. Att man, som mera vuxen, skulle bli helt säker. Så fel jag hade.

Här är jag; osäker på massor och fortfarande med massor av drömmar. Med elaka erfarenheter av cancer och död. Och fina erfarenheter av omtanke och upplevelser. Livet är fint. Men tufft. Ibland. Kanske kan bloggen, återigen, få vardagstankarna att klarna. Jag försöker väl.

Man får se det från den ljusa sidan

Det var tur att jag inte släppte alla de där tårarna efter helvetesmorgon, terminsslutsutmattning, glömda instrument, väldigt snabbhämtade instrument och vackra luciasånger bland människor som var totala främlingar.

Nu har ju de (flesta) föräldrarna i storskruttans klass sett mig i andra tillstånd tidigare. Mer sansade sådana. Utan tårar. Och för att ingen ska tro något annat så var det också bara tårar. Och de var rätt sansade. 

Det ska bli hysteriskt skönt att vara ledig snart. Om någon undrar.

Bra spartips

I går kunde jag inte skriva. Idag är listan längre. Jag kan inte laga mat, skriva, städa, vara snygg, träna eller ha karaktär.

OCH JAG KAN DEFINITIVT INTE RIDA!

Ända sedan jag flög av hästen för två månader sedan, har jag varit rädd. Först kunde jag inte rida för att jag hade för ont, sedan red jag två gånger och var så rädd att träningsvärken kom sig av att jag spänt mig och idag var jag inte så rädd men jag kan ingenting. Jo, åka häst kan jag. Så nu får jag väl ta mig runt på diverse marknader och rida ponnyridning med ledare då. Det kanske jag kan. Dessutom blir det mycket billigare.

Då säger vi så då.