En dag händer det

Jag går länge i bokhandeln. Känner, läser, håller, väljer. Vandrar runt med en bok i handen. Den jag ska köpa. Den ( en av dem) jag tänkt läsa länge. 

Och sedan händer det. 

Jag ställer tillbaka den i hyllan. Och går.

Nu är jag osäker här, vilken sjukdom är detta? Och hur botar man den?

Mvh Mycket skrämd

Problemets kärna

Jag har bara en kropp.

Annars skulle allt bli gjort. Den här kroppen strejkar dock. Sitter på en köksstol och vägrar resa sig. Ligger i sängen och vägrar resa sig. Sitter i soffan och vägrar resa sig.

Hade jag haft en till skulle ett manus varit skrivet, huset varit städat, någon av kropparna varit vältränade och alla julklapparna inhandlade.

Lösning? Någon?

Att vara sånt man inte önskar

I natt var jag en varm korv. Åtminstone verkade de två barnen som kom inhoppandes tro det. De var brödet. 

Jag kommer nog aldrig förstå hur nära ens kropp två barn kan komma nattetid. 

Eller hur man sexton timmar senare önskar att det ska hända igen.

Nu ska det bli av

Jag ska bota min håglöshet genom att ta mig an det där manuset jag skrivit en sjundedel av. Det är bestämt. När barnen somnat i sina sängar har jag en och en halv timme att frottera mig i allt vad det innebär.

Därför bestämde jag mig tidigt att idag ska alla aktiveras ordentligt för att undvika det där som kan uppfattas som något irriterande när man ska frottera sig i en annan tid och plats. Ingen ska vilja ha vatten, ingen ska ha en skiva bytt, ingen ska inte kunna sova. Kort och gott: ingen ska behöva sin mamma efter 20.00. De ska sova som stockar.

Det regnar ute. Jag går i pyjamas. Barnen har inget att göra.

Det går sådär.

Grattis Kati!

Nu har jag, på ett mycket vetenskapligt sätt, lottat fram en vinnare av min bok. Det blev Kati som vann den. Grattis!

Om man ändå vill läsa den kan man gå in på Mörkersdottirs webbshop eller någon av nätbokhandlarna för att beställa den. Eller varför inte kolla med sitt bibliotek? 

Harlequins författartävling

Nej, jag gick inte vidare i Harlequins författartävling. Inte den här gången. I förra omgången där 25 valdes ut av 150 gjorde jag det, men nu när 5 skulle väljas ut var det andra som var bättre. 

Jag är inte besviken eller förvånad. Det manus jag skickade in är ett ganska tungt sådant och jag var dessutom inte särskild nöjd med helheten. Det hade varit hemskt kul att komma vidare, ingen tvekan om det. Men till skillnad från det där omdömet där jag grävde ner mig, är jag denna gång helt på det klara med varför jag inte blev uttagen.

De som gjorde det däremot, finns här.

http://forfattartavling.harlequin.se/

Ikväll ska jag läsa dem alla och sedan rösta på det bidraget varje dag.

Vinn en bok

Det kan ju vara så att man skulle vilja ha en kärlekshistoria i sitt liv. En omöjlig, spännande, lättläst sådan, med driv.

Då kan man skriva en kommentar efter det här inlägget, så kan det hända att en sådan kommer på posten. 

I kommentaren skriver du något fint, fult, roligt, tråkigt, konstigt, normalt eller vad som helst. Spelar ingen roll bara du gör det senast den 30 november. Sedan lottar jag ut ett exemplar av Gömd. Vill du att jag skriver något i den så gör jag det, annars låter jag bli.

Att göra det bästa av situationen

Den där stunden när jag velat färdigt. När jag bestämt mig. När jag ringt och meddelat att jag inte kommer till jobbet, då blir jag kanske lite övertroende till min egen förmåga.

Jag ångrar mig alltid och tänker att det var dumt att jag ringde, men nu när det ändå är gjort och vikarie är insatt får jag väl göra det bästa av situationen.

I morse tänkte jag därför att jag skulle passa på att städa, handla, tvätta, baka, julpynta och laga ordentlig mat tills alla kom hem. Jorå.

Nu har jag: lämnat ett barn på skolan, handlat lite, sett på Grey's anatomy, sett på Malou, sett på Hollywoodfruar, sett på Ellen DeGenerous, värmt mat i micron, sovit två och en halv timme, surfat mellan varven, hämtat två barn och blivit serverad middag.

Men i morgon. Då.

Btj och jag

Igår fick jag läsa lektörsomdömet om Gömd från Bibliotekstjänst. Sedan dess har faserna avlöst varandra.

1. Ner i underjorden Jag är förmodligen den sämsta skrivaren i hela världen (författare kan jag definitivt inte kalla mig) som trots alla brister lyckats få en bok till tryck. Aldrig mer ska jag närma mig några bokstäver för att tro att de ska kunna sättas ihop till en text som någon kommer kunna läsa. 
2. Googlandet Jag kan inte vara den enda människan i Sverige som fått ett omdöme av Btj som inte är bra. Någon måste skrivit om det. Det måste gå att hitta en människa på nätet som inte blivit positivt bedömd av Btj.
3. Det intensiva googlandet där alla tänkbara ordkombinationer skrivs in i sökrutan Jag är den enda människan i Sverige som fått ett omdöme från Btj som inte är bra.
4. Förbannadheten Hen fattar ingenting. Alla som arbetar som lektörer är för fina i kanten för att vilja befatta sig med annat än gammal dammig litteratur eller Nobelpristagare. 
5. Sorgsenheten De som arbetar som lektörer är duktiga. Hen har rätt.
6. Upp litegrann och läs ordentligt Det finns en halv positiv mening. Som jag är kanske något lite glad över. Eventuellt.
7. Googlandet igen Det finns ingen som fått ett omdöme från Btj som inte är bra. 
8. Googlandet där jag läser det jag hittar Det finns några som endast tar med vissa delar av lektörsomdömet när de skriver.
9. Ner igen Alla verkar jäääääättenöjda över sina lektörsomdömen för när de är positiva köper biblioteken in deras böcker.
10. Skammen Jag kommer aldrig mer kunna visa mig ute när jag fått ett lektörsomdöme från Btj som inte är positivt.
11. Berättandet Jag får väl berätta för några att jag fått skiten.
12. Peppen Tar emot åsikterna om lektörsomdömet. De som har åsikter har ändå fel.
13. Vändningen Den där halva meningen är betydelsefull. Resten gråter jag för.
14. Uppåt och inåt Det där andra måste jag fundera över.
15. Framåt Jag ska göra nästa manus så mycket bättre. Så mycket snyggare och så mycket... sa jag bättre?

Nejdå, jag bryr mig inte så mycket om kritik. Om någon undrar.

Hen tyckte mycket om omslagsbilden och jag kan bara hålla med.

Sisterhood of the World Bloggers Award

Nu har jag tydligen fått en sådan här utmaning. Det är Marcus som har hittat på frågorna och jag har väl gjort så gott jag har kunnat. Ni som läst förut vet att jag aldrig (nästan) skickar vidare men vill någon svara på samma frågor som jag har gjort, så gör det gärna.

1. Millenium-böckerna, Hypnotisören, Låt den rätte komma in och just nu Cirkeln har blivit eller ska bli film. Lek med tanken att en av dina böcker ska bli internationell film/tv-serie. Vilken regissör skulle bäst förmedla din vision och vilka skådisar vill du se i huvudrollerna? Hmmm. Jag skulle gärna vilja verka mycket beläst inom olika områden men även om jag skulle googla här är jag nog helt körd. Tyvärr. Jag kan inga regissörer. Knappt inga skådespelare, åtminstone inga under 50 och då blir det lite fel. Om min bok skulle bli film skulle jag helt få förlita mig på andras omdömen. 
2. Du har i flera år skrivit på ”Den stora romanen” och är nästan klar. Då dyker en nästan identisk bok upp i handeln. Vad gör du? Slänger projektet eller ger ut det ändå? Skriver om? Ger ut det ändå? Som om jag själv skulle ha mycket att säga till om. Jag tänker ofta att de allra flesta människor är duktiga på sina arbeten. Kapabla att ta rätt beslut och vilja att det de gör blir bra för så många som möjligt i slutänden. Jag är inte dum, jag vet att det finns andra sorters människor också men väljer att tro på det goda i dem. Därför skulle jag förmodligen skriva min text och låta andra avgöra om det texten är tillräckligt bra och om det finns intresse och marknad för det jag skrivit.
3. Själv använder jag ofta musik som inspirationskälla när jag skriver och sätter upp spellistor i Spotify beroende på skrivprojekt. Vilken musik vill du lyssna på eller ska det vara helt tyst? Ibland behöver jag musik för att komma i stämning. Ett manus jag skrivit innehåller mycket sorg och då spelade jag musik för att bli sorgsen. Just förändringen av känslotillstånd kan ofta behöva förstärkning. Andra gånger är det tystnaden som gör att jag hamnar rätt i historien. Sällan, mycket sällan är det sorl och ljud som hjälper till.
4. Om du fick en betald resa vart som helst på jorden i en månad för att få inspiration och skriva din nästa roman, vart skulle du åka? Jag trivs bäst här, där jag kan ha det lugnt och skönt och lukta på blommorna. Eller kanske prassla med de döda blombladen.
5. Så här i Movembertider, om du fick vara en mustasch på en känd person en kort stund, vems mustasch skulle du välja? Vilket ögonblick skulle du uppleva? Vi utgår såklart ifrån att mustaschen har förmågan att använda alla mänskliga sinnen och observera sin omgivning. Tanken på att befinna sig under någons näsa över dennes mun, är i sig motbjudande. Att hela tiden utsättas för diverse pustar och dessutom kanske bli förärad några matrester då och då (Ni har väl läst om Herr och Fru Slusk av Roald Dahl?) skulle göra mig galen. Jag avstår från erbjudandet.
6. Om du får välja mellan kommersiell framgång eller nobelpriset i litteratur, vilket väljer du? Strävan i mitt skrivande är just den, att få skriva. Att bli läst är en trevlig och otrevlig ynnest som kommer på köpet. Jag tror att kommersiell framgång ger fler läsare och därmed chans att skriva mer. Ett nobelpris ger säkerligen massor av pengar men jag tror jag skulle missa flera av de jag vill nå. Om jag skulle önska läsare, som hör ihop med denna fråga, är det de som inte läser hela tiden. Jag älskar när någon säger att det jag skrivit är lättläst. Därför får jag nog välja kommersiell framgång.
7. Välj en genre du inte själv är verksam i och berätta hur du skulle förnya den? Som jag ser det är utbudet idag, i alla de genre jag läser, enormt. Jag kan inte komma på något som skulle kunna göra det bättre. Snarare vill jag förnya sättet man ser på olika genre. Att det är finare att läsa vissa och pinsamt att läsa andra.
8. Åter till filmmediet. Man ska göra en film om dig. Vem spelar huvudrollen? Du får inte välja dig själv. Ha ha ha! En film om en gift tvåbarnsmor som arbetar som lärare och läser eller skriver böcker på sin fritid. Det får nog vara någon jäkligt snygg en, annars kommer ingen orka titta på stillbilderna.
9. Du har fått skrivkramp. Alla idéer känns värdelösa, intrigen platt och karaktärerna klyschiga. Självförtroendet är kört i botten. Hur tar du dig vidare?Jag gräver ner mig. Sedan läser jag något som jag tycker är dåligt, helst hyllat av andra, och så försöker jag igen. Med något annat. Ibland klipper jag isär allt som jag skrivit, återanvänder det i andra texter och ser till att det som faktiskt var något kommer till användning. Ibland inser jag att det var skit och låtsas som om jag aldrig skrivit det. Inget slängs.
10. Du inser att allt, verkligen allt, du skriver blir verklighet. Hur skulle du använda denna gåva/förbannelse? Då skulle jag se till att världen blev en lite snällare plats att vara på. Jag har trots allt mitt rädda världen-komplex (som jag är stolt över) att tänka på.

Jag och Paolo

Det finns några olika möjliga anledningar till att jag plötsligt var tvungen att träna ikväll.

En av dem är den här länken:

http://pialerigon.hemsida24.se/2014/11/16/g%C3%B6md-av-theres-wittgren-24195859 som gjorde mig så glad att jag var tvungen att göra något.

En annan kan vara den annalkande friskprofilen jag ska genomföra om lite mer än en vecka. 

En tredje kan vara det här:

Och då menar jag inte sladdarna.

Shhhhhhhh

Det finns något jag vill säga. Men bara tyst så ingen tror jag har hybris/tror jag kan något/är knäpp/ inte gillar barn/ är ful/ har bananer under soffan/ badar med myror/ äter jord.

Jagvillocksåvaraförfattareochsittahemmaochskrivaheladagarnautomnärjagintervjuarnågonelleråkerpåresearchtesaellersignerarböckerochsäljerhundratusenexemplarisverigeochutomlands.

Det verkar kul.

En liten stor fråga

Varför tror jag alltid att folk och fä är ironiska?

Good enough?

Jag har just klickat iväg ett redigerat manus till en tävling och hjärnan är alldeles tom. De senaste veckorna har mycket av min tid gått åt till detta och under det senaste dygnet, när jag bestämde mig för att sätta punkt snart, har allt kretsat kring den text som nu ligger i andras händer.

Det hade kunnat gå att göra mer, det går alltid att göra mer, det finns alltid saker jag tänker att jag kunnat ändra och ju mer jag lär mig om redigering, desto fler saker hittar jag som jag vill göra bättre. Jag hade kunnat lägga ett dygn till på denna text men tror ärligt talat att det är för kort tid. Dessutom hade jag behövt låta texten vila för att kunna se den så nu får det vara nog.

Ikväll ska jag se på tv, läsa böcker och äta godis.

Och kanske, kanske börja läsa lite mer om 1600-talet. Och kanske, kanske fylla ut synopsen av manuset. Och kanske, kanske fundera lite mer på den där mannens personlighet. Och kanske, kanske ...

Livet är alldeles för kort för att inte fylla det med skrivande.

Skönt ändå?

Ni vet när man kommer på att ens ena barn inte har duschat på fyra dagar. Men man har i alla fall inte dammsugit på ännu längre tid.

Jag har typ slutat blogga

Jag hinner inte för jag läser här Katarina Bivald

Och så redigerar jag en text om lite sorg och död  och sånt.

Och så sover jag.

På min fritid alltså. 

Jag tror att mina barn blivit utbytta

Hur kan man annars förklara rensningsivern som plötsligt slog till?

FÖRTYDLIGANDE: det här vill de inte ha längre.

Har jag hört

Jag har hört att det finns mammor som säger till sina barn med skarp röst på morgonen att vara snälla mot varandra. Och som redan då påbörjat det där lilla, lilla fröet av ledsenhet som kan följa dem hela dagen.

Som sedan har två barn hängande vid sina armar när det ska lämnas på fritids, varav den ena ser på mammorna i fråga, med blanka ögon och säger att hen är mammasjuk. Varpå mammorna i fråga bygger på det där lilla fröet så det blir mer av en stor, vit böna.

Som sedan får tvinga bort det där barnet med blanka ögon från sig själv och snabbt klampa ut med det andra barnet i fråga för att mammorna inte vill komma för sent till sitt jobb, fast tankarna mal att "egentligen är det kanske inte så farligt att komma fem minuter sent", och den stora, vita bönan har blivit en pingisboll.

De där mammorna, har jag hört, lämnar sedan det andra barnet där det ska bara under dagen och ensam i bilen har pingisbollen blivit en medicinboll och mammorna sväljer undan känslan av att vara de som startat allt genom att ha sådär onödigt skarpa röster. 

Har jag hört.

Debutantbloggsinlägg

Idag bloggar jag här:

Debutantbloggen

Och det är som med all text. Man har redigerat och putsat, ändå blir inte allt precis som man tänkt sig. Jag hittar saker jag kunde gjort annorlunda och saker jag gjort som i inklistrandet försvunnit. 

Datorer. 

Nåja. Det finns viktigare saker.

Ber om lite hjälp

Eftersom jag nu gått vidare i den där tävlingen, älskar att skriva och tänker att man inte kan ge upp sådant där man älskar bara för att man har en skitperiod, så redigerar jag. 

Läser och kommenterar mitt eget manus som så småningom ska skickas iväg för bedömning. Det är rätt kul att göra och faktiskt tycker jag att texten glimmar till ibland. På andra ställen är den urkass. Gör om och gör rätt. 

Därför: Om någon som läser det här har läst Gömd och tyckt att den innehållit dåliga saker, konstiga saker eller felaktiga saker, kan inte ni höra av er till mig och tala om det? Jag vill bli bättre. Lära av mina misstag och utvecklas. Det skulle vara till stor hjälp och jag skulle bli mycket tacksam.

I så fall: Skicka ett meddelande på Facebook. Att jag heter Theres Wittgren och inte Tråktanten vet ni redan vid det här laget.

Vad jag borde

Hurra, hoppa runt, vara superlycklig och veta att jag kan skriva. För: min slutsålda bok finns åter på nätet, min bok finns på Akademibokhandeln i Karlstad, jag har gått vidare i en författartävling, jag har fått fina ord om min bok.

Istället har jag krympt. Kan inte skriva, inte tro att jag kan något, inte säga något positivt om det där så kallade skrivandet jag håller på med.

För att: någon tycker inte min bok har djup, en del människor har förmågan att inte alls lyfta en, det finns alltid tusen och åter tusen som är bättre än en själv.

Jag går och duschar och läser och sover istället.STOR PUNKT

Människan skriver till Gud

Käre Gud!

Jag vill vara hemmafru, heltidsarbetande lärare, heltidsarbetande författare och glida-runt-i-livetare. Och skitrik.

Kan du hjälpa mig med det?

/Trött men entusiastisk

The magic of en fin mugg

Jag skriver!

Jag skriver!

Jag skriver!

Gör som jag är tillsagd

Man får en mugg, ett gott te och ett fat av snälla bokklubbskompisar för att man gett ut en bok. Med presenterna följer instruktionen att man ska ha dem när man skriver. 

Det är nu tredje kvällen jag dricker te ur muggen. Varje gång har jag tänkt på nästa manus. Ikväll har jag till och med tagit fram datorn och mitt synopsis.

Det går framåt.

Ja, fatet är tomt. På grund av att det är onsdag och ingen av skruttarna sover. Det jag vill ha där passar sig inte då.

Tre böcker som satt spår

Tre böcker har jag nu hunnit avverka på kort tid, sedan jag fick igång läsflytet med En enda natt. Välbehövligt att få försvinna in i andra världar ett tag när det snurrat på väldigt fort ett tag.

Den första jag gav mig på var Min sämre hälft "Jag är inte dum i huvvet, jag har Parkinson" av Annika Laack.
Boken beskriver hennes liv från början när det mesta gick hennes väg till den dag när hon insåg att någonting var fel. Annika har, som jag förstår det, drivits av en stor äventyrslusta från tidiga år och att då inte kunna leva det liv man vill borde vara hemskt. I boken beskrivs både roliga, jobbiga och sorgliga skeenden som orsakats av hennes diagnos Parkinson. Jag blir beklämd ibland och känner att ingen borde få utstå saker som dessa men i nästa stund skrattar jag. Annika har förmågan att de det komiska i situationer där jag tänker mig att jag själv skulle legat som en våt fläck av självömkan. Det är en bok att läsa för alla som har Parkinson, som har någon i sin närhet med Parkinson eller för alla som någon gång träffar någon som har Parkinson. Alltså: alla borde läsa den för att få reda på hur denna Annikas andra hälft ställer till det.

Efter det läste jag Spegelblänk av Marie-Louise Fritzén.
Boken handlar om Emma, en levnadsglad ung kvinna som tänker sig att få en riktigt rolig och vild sommar. I hennes närhet finns systern Caroline som tidigare stått henne mycket nära men nu mest verkar bry sig om hur hon, hennes familj och hennes hem tar sig ut inför andra. När deras farmor blir sjuk och hamnar på sjukhus hittar Emma hennes gamla dagböcker och när hon börjar läsa får hon ta del av en historia hon inte hade en aning om.
Boken rör sig mellan nutid och dåtid och det är farmoderns historia som fångar mig mest. Till en början har jag svårt att knyta an men ju mer jag läser desto svårare får jag att slita mig. Det är en hemsk men vacker berättelse som lämnar spår.

I bilen de senaste dagarna har jag lyssnat på Pax Nidstången av Åsa Larsson och Ingela Korsell.
Boken handlar om pojkarna Alrik och Viggo som kommer som fosterbarn till en familj i Mariefred. I Mariefred bor också Magnar och Estrid, väktare till ett hemligt bibliotek som innehåller magiska skrifter. De båda pojkarna hamnar efter ett bråk hos Magnar och Estrid och de misstänker att det är de som blivit sända för att hjälpa till att vakta biblioteket.
Jag blev helt fast i denna bok efter endast några minuter. Pojkarna är så trovärdigt beskrivna, på ett sätt man inte är van i barnlitteratur, att jag kände från början att det inte kunde bli dåligt. Kapitlen är korta och kärnfulla och drivet i boken gör att jag aldrig tappar fokus. Min femåring kände likadant även om han påpekade hur fel det är att slåss, svära och kasta sten.
Det här är en bok för alla barn som inte är rädda för lite läskiga monster. Och för alla vuxna.

Saker jag bestämt mig för idag

Allt elände i världen är inte mitt fel. ( Okej, här är jag och jag inte riktigt överens.)

Det är roligare att pynta än att städa.

Man behöver inte middag varje dag.

Allt elände i världen är mitt fel.

Godis och snacks är överskattat.

Spara ögondroppar omifallatt man får ögoninflammation är bra.

Godis och snacks är underskattat som energiintag.

Jag behöver fjorton miljoner kronor.

Punkt.

Världsnyhet!

Det har hänt! Det har hänt! Det har hänt!

Någon jag inte känner, inte vet vem det är, någon som har den utan min vetskap, har tyckt.

OCH HON TYCKTE DET VAR BLAND DET BÄTTRE HON LÄST!

Den känslan.

Nu grinar jag.

Ni vet vad man säger

"Får man bara ostbågar till efterrätt kan till och med microvärmd panpizza ätas till lunch."

/hon som är hemma sjuk och äter det som finns i skåpen

En enda natt av Simona Ahrnstedt

Det fanns någon mening med att jag skulle falla in i förkylningsträsket och plötsligt stanna upp. Läsningen av En enda natt.

De tre tidigare böcker jag läst av Simona Ahrnstedt har varit historiska och kanske är det därför jag har lite svårt till en början att ta mig an boken. Jag är så väldigt ointresserad av finansvärlden att jag, under de första kapitlen, funderar över om jag kommer ta mig vidare. När jag väl blivit introducerad och får möta själva kärlekshistorien är det ingen tvekan längre. Jag är fast. Att boken är tjock är inga problem och jag kan inte sluta. För mig är en lättillgänglig text något av det bästa som finns. Vill inte behöva stanna upp för att fundera över formuleringar, utan känna drivet hela tiden. Det gör jag här och det tar inte mer än två dagar att läsa ut den.

Boken handlar om Natalia de Grip, överklassens överklass i Sverige i nutid. Född med guldsked i mun sånär som för den maktstruktur som innehas av männen i hennes närhet. Den handlar också om David, inte alls född in i samma värld men en man som, hämndlystet, kämpat sig dit. När de möts är det ingen tvekan om att de två aldrig kommer kunna ha en relation på något sätt. David hatar hennes familj och de gör detsamma, även om hatet aldrig innefattat henne. En natt tillsammans däremot, är inget som skadar.

Jag tycker den här boken visar på ett utvecklat författarskap i den mån att alla karaktärer som beskrivs är så bra gjorda. Det finns människor av alla sorter och Simona lyckas beskriva flera av dem tydligt med endast några korta meningar eller några få sammanhang. Jag gillar också de blinkningar som görs till några olika filmer, om det är medvetet eller inte kan inte jag svara på, men det roar mig när jag känner igen dem. De strukturer som beskrivs i boken gör mig upprörd och jag förfäras och undrar över om det verkligen kan vara så, vilket jag aldrig kommer få veta.

När det gäller eh, det där, ni vet, är jag möjligtvis något för pryd för vissa delar men det ligger hos mig och ingenting annat. Andra har säkerligen stor behållning av det.

Jag är så glad att det finns böcker med så här mycket och väl beskriven kärlek.

All denna kraft

Fyra dagar på bokmässan är över och den största känslan jag har med mig är vördnad. Bokmässan är enorm. Det finns otroligt många författare, försäljare, läsare, köpare, tidningsfolk, föreläsare, forskare och alla andra som på något sätt har anknytning till läsande och skrivande. Överallt man går eller tittar myllrar människor fram för att hitta något de är intresserade av. Jag skulle tro att i princip alla hittar något.

I alla montrar står människor som, precis som jag, brinner för att läsa eller skriva. Bara det är en häftig känsla. 

Det som imponerar mest av allt på mig är hur många böcker det finns. Om allt. Bakom de böckerna finns otroligt mycket arbete. Tid, tankar, känslor och vånda. Och jag kan inte annat än imponeras av hur många som lägger så mycket tid på att göra något som i väldigt få fall leder till att man kan leva på det. 

Det finns böcker jag inte alls gillar. Ibland för att de helt enkelt har en historia som inte tilltalar mig, ibland för att jag tycker de är dåligt skrivna. Ändå är jag full av respekt för den som är författare till just den texten. Antagligen har den personen lagt ned all sin kraft för att lyckas få ut det som den drömt om att förmedla. 

Jag tillhör också de där som kämpat. Vad som blivit resultatet av det är jag stolt över. Sedan får folk säga vad de vill. Jag har fått göra det jag älskar. Precis som tusentals andra.

Det är en häftig känsla.

Jag och bokmässan ( och telefonen)

Det är på bokmässan vi trivs. Jag och telefonen. Hur kan man annars förklara att den bara funkar här?

Jag har: blivit intervjuad, stått bredvid på Steam punk- mingel, sett till att jag får sälja mina böcker på Akademibokhandeln i Karlstad, shoppat, pratat, umgåtts. 

Jag ska: prata, umgås, stå bredvid vid Zombie-walk, signera och säkert mycket mer.

Telefonen är med hela tiden. Såklart.

Stora misstag

Tända eld i spisen när alla nytvättade kläder ligger i samma rum. 

Det är inte ett medvetet komihågmig-drag att jag kommer lukta rök på bokmässan.

Sätta på tvn när man ska packa. Det är inte så bra att ta igen sitt tv-tittande när man har tusen andra saker att göra. 

Tro att man ska komma ihåg något. 

Berg och dalbanan

Efter en fantastiskt inspirerande helg på författarkliniken anordnad av Ann Ljungberg, är jag full av skrivinspiration. Skriva gillar jag. Ju.

Den andra delen av detta är jag mer tveksam ( läs livrädd) för. För hur det än är så måste man visa sig om man vill bli läst. Och det vill man ju. 

Det finns många goda exempel på människor som lyckas synas och lyckas få sina böcker att spridas. Smarta människor, stolta människor med förmåga att förmedla känslor och stämningar i text. 

Jag vill gärna tillhöra dem och kanske är det därför jag tackade ja till att prata om min bok i Värmlandsmontern. I 20 minuter ska jag lyfta min text med värme. Innan dess ska jag bara mota Jante.

Riktigt viktig fråga

Varför säljer de inte ostbågskryddor? Bara.

Det är väl ändå ingen som vill ha det där knastret inuti?

Vad jag gör

Det finns mycket att säga, tycka och fundera över efter de senaste dagarnas turbulenta politiska situation. Det gör jag också, men inte här. Dessutom fortsätter jag, i högre grad än tidigare, det arbete jag alltid gör nämligen att föra diskussioner med de som ska bli vår framtid: eleverna. 

I övrigt nojjar jag en del över det faktum att skriva en bok är att skriva en bok men när den sedan är utgiven( Vilket inte alls är lätt som en plätt.) ska man hålla på och berätta hur bra den är för alla man möter. DEN biten är jag varken förberedd eller bekväm med. 

Om, jag säger om, ni har tänkt er till bokmässan. Och om ni råkar vara i närheten av Mörkersdottirs monter och råkar se mig där, så kan nu väl bara vara snälla. För jag tänker att helst kommer jag vilja gömma mig hela tiden. Och med snäll menar jag säga hej. 

Jag tror jag kommer klara av att säga hej tillbaka.

"Om du bara ser till att få ordentligt med frisk luft ska du se att det blir bättre."

Läser ett inlägg om utbrändhet som beskriver just det där som många känner. Irritationen över alla käcka tillrop och den förbannade känslan av att inte orka något. Jag kan inte göra annat än att sprida denna länk.

http://prestera.blogspot.nl/2014/04/hur-ska-man-se-ut-nar-man-ar-utbrand.html?m=1

 

Och sedan ser jag mig själv just nu. Min helg har varit städning, tvätt, gräsklippning, björnbärsplockning och vila. Jag mår bra. Är avslappnad, sover gott och orkar det jag vill. För mindre än fyra år sedan var det inte så. För andra är det inte så. 

Därför vill jag att ni ska läsa. 

Firar boksläpp hela dagen

Tvättar.

Städat.

Lagat halvfabrikat.

Käkar godis.

Har tjejkväll med storskruttan framför Smurfarna 2.

Planen är att läsa senare. 

Ett firande av rang.

Debutant på riktigt

Mitt huvud snurrar mer än vanligt den här veckan. Eller ja, det snurrar inuti huvudet, om man ska vara noga. Och det ska man väl när man börjar närma sig det där ordet som beskriver att man skriver böcker. Då ska man väl kunna formulera sig så att folk förstår. 

I alla fall.

På måndagen kom den där efterlängtade lilla avin som talade om att jag hade ett paket att hämta. Och ska man nu prata om att formulera sig så folk förstår, så hade jag en del att säga om vad som stod på den. Jag ringde. Fick besked att paketet skulle levereras till "min" butik dagen efter. Fint. 

Det gjorde. Det inte. Såklart. Jag ringde. Fick besked att det skulle hämtas en helt annan tid än vad den första avin och människan meddelat. 

Dagen efter hittade jag till slut paketutlämningen dit människor som ska straffas för att de är korkade nog att ha ett jobb dagtid, får leta sig fram. Jag behövde bara fråga fyra personer var det låg vilket i sig kan tyckas som en vinst. 

Men sedan.

Fyrtiofem fina Gömd i en låda som nu finns i mina händer. Och det enda jag ville var att gråta. Mycket konstig känsla. 

Och idag när jag av misstag ( för det är verkligen inget jag gjort varannan timme den senaste tiden) googlade fram nätbokhandlarna fanns den i lager. Och nu är det så mycket på riktigt att jag lyfter lite. Att jag darrar lite. 

Jag är numera en utgiven debutant. 

Plötsligt en dag

...kommer man hem och hittar en avi i brevlådan. (Nåja köksbordet eftersom någon annan tagit in posten.) Det är nära nu. Nära tills jag får hålla i den. Lukta på den. Bläddra i den. 

Tomorrow, tomorrow I love you tomorrow...

En VI-dag

Hälften av vi har länge tjatat om att sy. Därför skulle vi sy idag. Den ena halvan av vi har aldrig sytt på maskin. Den andra halvan tycker det är tråkigt och har aldrig gjort det särskilt mycket. Den andra halvan fick ofta höra vassa påpekanden i sysköjden om hur sömmar skulle vara raka, hur man icke fick sy fram och tillbaka och vikten av att nåla och stryka. Den andra halvan tycker det var onödiga påpekanden.

Vi plockade fram tyg idag. Den andra halvan av vi tänkte sy en kudde. Typ. Den ena halvan av vi tänkte en klänning. Av mosters gamla tyg från brudklänningen. Det blev en klänning.

Den andra halvan av vi påminde rätt många gånger att man får stanna i rummet när man ska sy. Att man inte kan göra utflykter till någon som spelar på plattan. Både den ena och den andra halvan av vi sydde. Och den andra halvan slet sitt hår. 

Plötsligt knackade det på dörren och den ena halvan försvann. Hem till någon annan. Den andra halvan satt ensam kvar. Och gjorde det som halvor gör. Syr klart. 

Hoppas den ena halvan har det roligt. Den andra städar undan.

Jag: typ en världskändis

Två personer har hört av sig och vill skriva om mig och Gömd i tidningen. Och med tidningen menar jag den som är 1. lokal i min uppväxtstad, 2. mycket lokal i min nuvarande hemby.

En av dem läser mitt manus nu. Och jag växlar mellan lycka och panik. Igen.

Det kan möjligtvis vara så att jag tycker det ska bli lite väldigt skönt när den här boken har kommit ut på riktigt. När jag fått veta vad folk tycker. Oavsett åsikt.

Tills dess fortsätter jag väl tjata här.

Uppdatering: Förresten har jag hittat en bloggare på nätet som fått min bok som recensionsex. Hen har inte heller uttryckt sin åsikt. Det är typ också världsjobbigt. Om ni undrar. 

Man har olika prioriteringar vid husköp

När vi flyttade in i det här huset för tolv år sedan var det två saker jag var lyrisk över.

Det ena var att det fanns otroligt många lerkrukor i olika storlekar. Jag hade stora planer på hur de skulle användas, jag skulle driva upp både det ena och det andra. Huset och trädgården skulle fyllas av prunkande växter som jag själv odlat från frön. Helst sådana jag samlat själv.

Nåja, hur det gick med det vet alla som varit här. Man kan väl säga att vi har ganska många lerkrukor ståendes staplade i växthuset. Vi har dessutom gett bort en del. Jag är inte lika lyrisk längre.

Den andra saken var björnbärsbusken. En stor, taggig sak som gav massor av bär ungefär två månader efter inflytt. Bär jag aldrig ätit innan men älskade från första stund. 

Nuförtiden hatar jag den där busken. Oktober, november, december, januari, februari, mars, april, maj och juni tänker jag att vi ska klippa ned hela skiten. Slippa trampa på små hullingar som aldrig lossnar. Slippa tukta den där busken som kastar ut grenar åt alla håll och sprider sig som en löpeld. 

Sedan blir det juli. En sådan där juli som i år, när hela busken översållas av små blommor och jag vänder lite. Tänker att den nog får vara kvar. Kanske.

Sedan blir det augusti. Då är det inget snack längre.

Ikväll har jag plockat en hel bunke. Och jag vet att jag aldrig kommer ta bort den.

Nej jag har inte feber

även om jag försöker tycka det när tempen ligger 0,5 grader högre än den brukar.

Men jag är jättesjuk ändå! Orkar inte ens läsa. 

Nu får ni gärna tycka hemskt väldigt mycket synd om mig. Det gör jag.

Tack

Jag funderade över om jag ville ha med en tacksida i min bok. Fram och tillbaka gick tankarna. Till slut bestämde jag mig för att inte ha det. Nu har jag ångrat mig. Tror jag. Därför tänkte jag ändå tacka några här. För det är så att en bok inte kan bli till utan hjälp av en massa människor som på olika sätt styr en rätt. Det finns de som gjort det medvetet och det finns de som inte har en aning om att de gjort det. Jag skulle aldrig kunna säga vem som betytt mest eller minst i det, men här är de jag anser varit inblandade i min process helt utan inbördes ordning.

Paulina, Annette, Camilla och Åsa. Ni har varit med i mitt skrivande sedan jag vågade mig in i bloggvärlden. Uppmuntrat och peppat. Utan er hade jag kanske aldrig vågat mig vidare.

Jonas Bergergård Min skrivlärare på Karlstads Universitet under Kreativt skrivande 1 och 2. Jonas sade åt mig att skriva det man inte vågar skriva. Det har jag gjort nu. Lite.

Simona Ahrnstedt Simona fick mig att börja läsa romance och även att skriva det samma. Efter en kurs med henne i början av förra sommaren satte jag mig och skrev slutet av Gömd och sedan gick det av bara farten.

Lillemor Min vän som alltid finns där, oavsett hur långt bort eller hur länge sedan det var sedan sist.

Mamma och pappa De som alltid varit tryggheten. Som tror (eller åtminstone låtsas tro) att jag kan allt jag vill.

Madde Allrakäraste syster.

Jenny Som läser och uppmuntrar.

Daniel och barnen Låter mig hållas, lämnar mig ifred, följer med på resor, låter mig åka själv, frågar och hjälper till när texten krånglar.

Sofia Fritzon Som lektörsläste och fick texten att bli bättre.

Frida Arwen Rosesund Som läste och ville ge ut. Som sedan lotsade mig genom texten och fick den bättre. Och bättre. Och som nu får tampas med mig när jag inte fattar resten.

Sist är den som kanske ändå betytt mest i det här sammanhanget. Som inte finns med fysiskt längre men alltid i hjärtat och tanken. Som aldrig fick veta att den här drömmen blev sann. Som fått mig att lita på att jag kan. Som alltid skrivit själv och som varit en av de allra viktigaste människorna i mitt liv. Alltid. Mormor

Tack till er allihop. Snart är även den fysiska boken på riktigt. Tack vare er. Och mig.

Och har jag glömt någon nu så ber jag om ursäkt. Jag är lika snurrig som vanligt. Eller kanske mer.

Allt det där jag inte hade fattat

Det började bra i morse.

Jag hittade flera adresser att maila. Tidningar och bokbloggare jag ska kontakta. Började formulera ett brev i huvudet. Ett som beskriver mig och min bok. Ett som ska skickas till de som äger de där adresserna för att se om de har intresse att läsa. Och tycka.

Under dagen kom det där tyckandet ikapp mig. Och nu har jag ångrat mig. Hittar inga ord. Vågar inte ens försöka. 

Det var mycket jag inte hade en aning om när jag skrev alla de där orden som nu blivit en hel historia. Det var nog tur det. Men ni får gärna beundra omslaget. Det är fint.

Vad gör man inte för att få springa

Man utnyttjar ju all tid man har som effektiv tvåbarnsmor. ( Vilket betyder att jag läste Facebook, spelade Candy Crush, läste Twitter och surfade hela förmiddagen.)  Därför slog jag två flugor i en smäll när åttaåringen skulle hämtas från kompis. 

På med joggingkläder.

Tog åttaåringens cykel och cyklade iväg på den.

Jag är en kort kvinna. Min åttaåring är en lång sådan. Det skiljer således endast 20 cm mellan oss. 20 cm som gör att hennes cykel är av en mindre sort än min. 

Jag cyklade dit.

Hon cyklade hem.

Jag sprang (nåja) hem.

Jag kommer ha mycket ont i låren i morgon. Och kanske undrade någon i det lilla samhället hur knäpp i huvudet jag är.

Men vad gör man inte för att få springa lite?

Nu vet jag vad jag ska göra

17 mars 2038

Ett viktigt datum i mitt liv.

Det är dagen när jag sätter mig i bilen, kör runt på gator och motorvägar i 20 km/h lägre hastighet än tillåtet, kör in på parkeringar och möljer på utan att ta hänsyn till om någon annan är där och vägrar parkera innanför linjerna.

Det är väl så man gör för att vara med i klubben?

Ingen behöver påminna mig om att jag nördat in mig totalt

Jag skriver igen. Ett slut. Jag börjar med de tjugo sista kapitlen för att det är mycket lättare. Följer synops. Har researchat en del. Bland annat fjärrlånat en fantastisk bok från 1966, skriven på maskin och delvis redigerad för hand.

Fastnar i historien, känner den ena av personerna ordentligt. Den andra behöver jag lära känna lite mer så hen inte blir så mesig. Hen är faktiskt rätt otrevlig stundtals.

Det är så jäkla kul!

Det är så jäkla lätt att snöa in totalt.

Det är så jäkla lätt att inte vilja göra något annat.

Knakandet i nacken, det får man på köpet.

Tre böcker

Under denna årets varmaste vecka lyckades en av familjemedlemmarna dra på sig feber. Lindrigt, men hemmavistelse  är nödvändigt. För mig har det inneburit läsning.

Läsarna i Broken Wheel rekommenderar av Katarina Bivald

En varm bok som handlar om Sara som reser till Broken Wheel för att hälsa på Amy, en äldre kvinna hon brevväxlat med. När Sara anländer är Amy död och testen av byn tar istället hand om henne. 

En fin debut som handlar mycket om relationer, både till människor och böcker. 

Dregen självbiografin av Tore S Börjesson

Här berättar rocklegenden( ja det är han trots att han endast är 40) om hur han levt sitt liv. Det är en hård, intensiv och ofta glädjefylld berättelse och jag dras med i den. Öppet och ( förmodar jag) ärligt redovisar Dregen hur han levt ett liv som ligger så långt från de första andras att man aldrig kan förstå.

Blomsterspråket av Vanessa Diffenbaugh

Ytterligare en varm och mjuk historia som handlar om Victoria, en föräldralös flicka som kastats mellan fosterhem och instutitioner. När hon blir 18 ska hon plötsligt klara sig själv och det gör hon tack vare att hon lärt sig blomsterspråket och har ett stort intresse för att arrangera blommor med hjälp av det.

Alla tre är lättlästa och jag har njutit av att kunna sträckläsa dem.

Den finns på riktigt!

Nu.

Nu.

Nu.

Nu kan man ladda hem min bok till sin platta eller dator. Jag har googlat runt lite ( ja, rätt mycket då) och sett den på Adlibris, Bokus och biblioteket. 

Kanske finns den någon annanstans också. 

Men hjälp. Och hurra.

Det är på riktigt nu.

Be nice, snälla.

Flipp eller flopp

Läser att Knausgaards böcker floppat i USA  och Storbrittanien. När jag letar mig vidare i texten hittar jag så uppgifterna att han "bara" sålt 32000 exemplar i USA och 22000 i Storbrittanien. Då är inte e-böcker inräknade.

Ja men det var väl dåligt!

Om jag bara kommer sälja så få böcker är det väl lika bra att lägga av. 

Det är ju faktiskt en rätt liten sak men JAG får pirr i magen

När Björn Hellberg kommer springande efter mig och vill veta vad jag heter efter att jag harklat ur mig att jag debuterar om några veckor för han "ska hålla utkik efter boken".

För att jag säkert kommer hamna på botten sedan om någon kommer tycka något

Jag tänker att det är väl bäst att börja på nästa bok innan den andra kommit. 

Jag har ett påbörjat synops.

Jag har börjat göra research.

Nu har jag även ett påbörjat första kapitel.

Jag försöker vara sträng och inte skynda eftersom det blir roligare ju längre in i manuset jag kommer. Det vet jag redan eftersom jag redan planerat det mesta. Och förresten har jag hört att om man har ett bra synops skriver boken sig själv. Därför lutar jag mig tillbaka nu och låter det hända.

Steglitsan av Donna Tartt

Steglitsan börjar med en explosion. Theo och hans mamma har gått till konstmuseet för att fördriva tiden innan de ska möta rektorn och diskutera hans avstängning från skolan. De tittar på hans mors favoritmålning, Steglitsan och inte långt därefter skiljs de åt. När de är i olika rum smäller det.

Theo lyckas, mot alla odds, överleva och ta sig ut medan hans mor omkommer. Med sig ut har han tavlan och en ring från en äldre man han tagit hand om där inne. Dessa båda ting får hans liv att ta sig en helt annan vändning än han själv någonsin tänkt sig.

Jag har beskrivit förut min rädsla för att börja i tjocka böcker med långa beskrivningar och det hände även här. Jag tror inte jag hade kunnat läsa den här boken om jag inte haft längre stunder att läsa den på. Nu hade jag det och det är jag glad för. Det är en bok som trängt sig in och som kommer stanna länge, det är jag övertygad om. Jo, jag skummade lite ibland när sida upp och sida ned var beskrivningar, det erkänner jag. Men trots sitt omfång lyckas Tartt behålla nerven genom hela boken och det är ett konststycke. Språket är lättläst och väldigt snyggt och den sista tredjedelen kunde jag nästan inte släppa den, vare sig jag läste eller inte. Mycket bra bok.

Nu läser jag Katarina Bivalds Läsarna i Broken Wheels rekommenderar.

Så här ärre

En får sote dan ätter när en läser till klocka ä två på natta. Då kan en känne att det int va värt et. 

Men dä varre.

Visor man kan

Ni vet när man sjungit samma sång för barnen tusenmiljarder gånger och man till sist inte har en aning om vad man sjunger för man håller på att bli galen av upprepningen? Och man tänker byta sång men sedan gör man inte det för den är så bra, tycker den som hör en sjunga. Istället fortsätter man för att man hoppas att någon ska bli glad av det.

Så känns det med den där texten som snart ska bli bok. NU borde det vara sista gången. NU tror jag snart jag kan recitera den från minnet. Man skulle kunna säga att den inte känns så spännande längre.

Vad som däremot är spännande. Eller snarare skitj-la superläskigt är hur andra kommer tycka. För nu är det nära tryck. 

Hoppas jag.

Böcker jag lyckats avsluta

Även om jag mestadels läst Gömd av mig själv den senaste tiden har jag lyckats börja i rätt många andra böcker och även avslutat en del. Jag har funderat mycket över text ( nähä?) de senaste månaderna och kommit fram till att det är väldigt ointressant att skriva om sådana böcker man inte gillar. Inte bara för att flera andra tycker tvärt emot en själv utan också därför att om jag skulle kritisera behövde det jag uttalade vara genomtänkt och ge en nyanserad bild för att ge boken och författaren en ärlig chans. Sådan är inte jag.

När jag läser gör jag det för att koppla av. För att få förflyttas till en annan plats och ta del av en eller flera andra människors upplevelser och tankar. Det ska vara njutbart. Om författaren inte lyckas få mig dit lägger jag bort boken. Det finns så många böcker och den tid jag har vill jag inte lägga på sådant som jag inte gillar. För det mesta beror mina tankar om texten på mig, inte på att den är dålig. Därför skriver jag nu om de böcker jag gillat.

Kanada av Richard Ford

Den här boken gillade jag fast den var långsam. Fast den beskriver så mycket och ändå så lite. Fast den har ett händelseförlopp som tar tid. Helt annorlunda mot vad jag brukar tycka om och det tog ett tag innan jag gjorde det. Vad jag allra mest kommer lägga på minnet är Fords fantastiska förmåga att beskriva de karaktärer som finns i boken. En bok jag fastnade i fast jag först inte gillade den. ( Och nu säger ni: va? Ja jag fortsatte för att vi läste den i bokcirkeln och för att det fanns något som bet sig kvar.)

Efter festen av Lisa Jewell

Chic-lit fast ändå inte. Huvudpersonerna är lite äldre och det liv de lever inte särskilt glamoröst. Lättläst och underhållande för stunden.

Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt

En bok jag lyssnade på och där har jag alltid lång startsträcka innan läsningen blir rätt i mitt huvud. Ändå var innehållet så bra att jag bara ville lyssna. En tonåring i en helt vanlig familj som skildras på ett så levande sätt att jag ibland tror jag är hon. Om kärlek, svek och uppväxt på ett mycket varmt sätt.

Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri

Ännu en bok jag lyssnade på men här föll jag direkt för uppläsningen. Berättelsen är så tät att jag ibland får andnöd. Den är hyllad och jag instämmer i kören. Om rädslan och skräcken att inte tillhöra. Att vara en av de andra. Fantastisk.

Det kan vara sista gången

Jag läser mitt manus. Igen. Förhoppningsvis en sista korrläsning innan allt ska skickas till tryck. Och så kastas jag mellan förtvivlan över hur dåligtjag skriver och lycka över hur bra jag fått till det. Försöker uttala alla dåliga recensioner i huvudet. Och de bra. 

Oj vad jag hoppas att någon kommer tycka om det jag skrivit. Oj vad jag hoppas att jag inte slås ned för mycket av det som kommer kritiseras. För vet ni? Det här att skriva ett manus som någon tyckt varit tillräckligt bra för att tryckas dom bok, det är något av det mest utvecklande, jobbiga och roliga jag gjort.

Vad jag är nästan hundra på

Jag har varit med om en djupt-vatten-något-hemskt-hände-katastrof i tidigare liv. Att åka båt är för mig förenat med hjärtklappning från första stund jag klär på mig lämpliga kläder tills jag går iland.

Att njuta av den vackra utsikten är, i princip, omöjligt men jag tar kort så kan jag göra det i efterhand. 

Det är sommarlov

Trots det jobbar jag. Fast gratis. Och det är så fantastiskt kul. Utvecklande. Utmanande. Spännande.

Igår hjälpte jag till att kortläsare lite. En mycket spännande bok om läxor som jag ser fram mycket emot. Jag hoppas den kan skapa den debatt som skolan saknat under många år. Om nyttan eller skadan av läxor. Om vad en läxa är och hur en läxa bör se ut om den ska finnas. I höst håller ni utkik efter den. Jag återkommer säkerligen.

 Igår läste jag också Simona Ahrnstedts blogg. Ett inlägg om redigering av manus som innehöll så många matnyttiga tips att jag fått läsa om det två gånger idag. Jag vet redan att jag kommer läsa det igen. Inlägget var precis lika bra inför skrivande, som en manual för hur man skriver synops och vips, så satt jag där. 

Idag fortsatte jag arbetet med att utforma mitt nästa manus. Jag hade redan innan delat in i kapitel för att sedan beskriva för mig själv vad som ska hända. En mycket platt beskrivning, men vilken fart jag fick på fantasin. Till stor hjälp var också tidningen Skriva som kom i brevlådan igår. Nu vet jag hur allt börjar och slutar. Dessutom vet jag vilken research jag har framför mig. Det är så roligt!

Ikväll har jag lekt amatör-lektör och kommenterat någons manus. Jag hoppas verkligen det jag tycker kommer vara till hjälp för den som skrivit detta manus som är en gripande skildring av något som förändrat hen. 

Lägg därtill att barnen bjudit på fantastiska kommentarer och en underbar gapskrattande lässtund innan läggdags. Sonen upprepar varje dag att han är så glad att just vi är hans föräldrar och att han aldrig skulle vilja bo någon annanstans och jag suger åt mig( det kan väl eventuellt hända att han någon gång kommer ändra sig). Dottern kommer gång på gång och vill ha en kram innan hon leker vidare (och det kan eventuellt också vara så att det ändrar sig någon gång).

En annan dag kan någon kanske påminna mig om att läsa det här. Det kan väl eventuellt hända att jag tycker lite annorlunda då.

"När kommer boken då?"

Jag får frågan när jag går hem, sista dagen idag, och nu har jag semester. 

"I juli", svarar jag och känner det där läskiga darret. Det där som betyder ingen återvändo. Någon kommer läsa. 

"Skriver du något annat nu då?"

Och så rabblar jag allt det där jag tänkt att skriva. Det jag börjat strukturera, det jag sticker emellan med och det som ännu bara finns i huvudet. Det blir en del. 

Så kommer jag hem och har fått mail. Jag har fått den stora äran att testläsa ett annat manus och kan knappt vänta tills jag hittar tiden.

Det är sommar. Det är ledigt. Jag har text i olika former som väntar. Det kommer bli en bra ledighet.

Långsamt

Långsamt, långsamt märker jag att jag börjar vakna till liv igen. Det som under några månader fått mig att behöva ta till vara varje sekund av vila, som fått hjärnan att fokusera framåt, som fått mig att forcerat bläddra i olika böcker på kvällarna utan att fastna i någon, som tvingat mig att skriva listor för att inte glömma något, som fått mig att glömma massor, som fått mig att ta en dag i taget för att inte skapa totalt kaos, det börjar släppa.

Nej, jag lever inget extremt liv. Kanske till och med lugnare än många andra. Men jag har lärt mig. Vill aldrig mer bränna ut hjärnan så som jag en gång gjorde. Det är det inte värt.

Men nu. Nu börjar jag märka en förändring. Jag läser ut böcker, njuter av dem och tar in texten när jag bläddrar mig framåt. Jag njuter av en stund i soffan med familjen. Jag viker tvätten. Jag har ett skrivsug. På kvällarna känner jag hur tröttheten kommer och jag somnar utan tusen tankar. Jag tror att jag kan något och jag vet att det finns de som tycker om mig. 

Det är skönt nu. 

I hemmets lugna vrå

Jag älskar hemma. Jag gillar romance-genren. Och så ramlar detta över mig!

Hurra! 

En festival att avnjutas hemma på datorn. Helt nytt för mig och onekligen väldigt spännande.

Det gick upp ett ljus

Ser på tv. Läser blaska. Äter godis. Surfar på mobilen. 

Och kommer på en anledning till att jag sällan sitter i soffan.

Det är skitjobbigt att resa sig för att gå på toaletten.

Det är ju inte det att

Jag inte har några ord. Mer att de måste komma i rätt ordning.

Jag inte har några kläder. Mer att de måste tas om hand.

Jag inte har något att äta. Mer att det måste tillagas också.

(Den här bilden är censurerad av hygieniska skäl.)

Jag inte får sova. Mer att jag inte kan avsluta något av det jag håller på med.

Ni har kanske hört det förut

Åtminstone om ni läst någon författarblogg. Och nu är jag dessutom en väldigt orutinerad sådan där som skriver. ( Har lite svårt att kalla mig författare.) På grund av denna orutin sitter jag nu begraven och skriver. Skriver om, lägger till, drar ifrån, skrattar högt år konstiga saker jag skrivit, gråter nästan lite för att jag är så trött, och så säger jag jävlar anamma jag ska klara det här!

Det är väldigt mycket jättejobbigt att redigera ett manus. Tycker jag. Men jag är väldigt mycket superladdad för de kommande fyra dagarna. 

Sedan ska jag fira. Eller sova och äta nyttig mat.

Andra tankar

Jag blir galen på alla tankar kring den där texten jag skrivit. Den ligger inte hos mig och jag har inte öppnat dokumentet sedan det skickades till förlaget. Tydligen har jag läst ganska noggrant för jag kommer hela tiden på saker jag borde gjort annorlunda. Det mesta försöker jag släppa och det funkar sisådär. Något var jag tvungen att skicka meddelande om eftersom det inte alls passade in. Idag fick jag syn på en facebookstatus som behandlade en researchfråga om min text. Och nu har jag ångrat mig. Igen. 

Så jag höll på och nojjade om det där i huvudet till en annan facebookstatus dök upp.( Nej, jag bor inte på Facebook men man kan tro det ibland.) den handlade om katastrofen på Balkan. En av mina vänner håller på att hjälpa till med en hjälpsändning dit, och de behöver massor. Plötsligt blir mina "problem" rätt små. Det är värre att inte ha några kläder. Ingen mat. Inga blöjor till barnen. Det var lätt att packa en extra kasse när jag handlade. Lätt att samla ihop en sopsäck med kläder och skor hemma. Lätt för mig, och förhoppningsvis till hjälp för några. Och jag kommer inte ens behöva avstå något av det jag planerat. Jag har den möjligheten.

Jag trodde inte det skulle hända redan

Sentimental. Se där! Dagens ord.

Det där första, pyttelilla barnet som kom med klämt huvud och vägrade gå upp i vikt. Som hade fel på båda höfterna och fick ha skena. Som var så liten, så liten; hon har blivit stor.

Cyklar själv till lekparken. Har bestämda, genomtänkta (nåja) åsikter. Kan ironisera på ett kul sätt med oss. Känner människor jag aldrig träffat. Hon är så stor.

Den där andre som kom med blåsljud på hjärtat och skrämde livet ur oss. Som aldrig ville sluta amma. Som alltid skulle vara liten, liten, liten; han börjar växa ur de orden.

Använder egna ord och funderingar. Tycker eget som inte alltid kommer från oss. Funderar över vuxenhet. 

Jag vill jubla lite. Över hur fina de är. Kloka. Snälla. Intelligenta.

Och så vill jag jubla lite över att de börjar bli stora och att ett helt annat liv ligger där framför.

Men sedan vill jag gråta. Ropa åt dem att jag inte är klar. Att jag redan saknar de bebisar de var. Att de väl kan vara så där små igen. 

Det har gått för fort. 

Researchen har börjat

Det kommer gå hur lätt som helst

Det är nu ganska exakt fem dygn sedan jag skickade iväg mitt redigerade manus till förlaget. Och nu började det klia igen. Jag vill skriva mer.

Det finns en påbörjad tanke. En anteckningsbok förberedd för strukturering. Den har till och med meningar om innehåll i några kapitel. Förra gången ritade jag upp manuset på ett stort papper innan jag började. Den här gången har jag tänkt annorlunda. 

Jag vet redan, visserligen vagt, vad som ska hända. I vilken tidsålder och miljö det händer och vilka människor som ska utsättas för det som ska hända. Nu behöver jag bara göra allt tydligare. När det är gjort kan jag skriva berättelsen.

Plättlätt! Och hur kul som helst. Jag är väl klar om en vecka då. 

Eller något.

Sluta mjäka och sträck på mig

Jag har bestämt mig. Jag gillar min bok. Tycker om berättelsen, månar om Andreas och Vendela. Irriterar mig på andra och tycker några är fruktansvärda. 

Jag vandrar runt inne i klostret. Känner dofterna och stämningen. Är lite ledsen ibland och blir varm i hjärtat av någras omsorger.

Allt det där jag våndas över, allt jag funderar över hur det ska mottas måste läggas åt sidan. Jag har älskat att researcha den här boken. Jag har älskat att sitta timvis vid datorn och låtit texten formas framför mig. Jag har älskat att fundera över vad nästa steg ska bli och hur jag skulle formulera det. Någon annan har tyckt att allt det där är tillräckligt bra för att publiceras. 

Det kanske till och med blir så att någon mer kommer känna som jag.

Ä re klart?

Jag bestämde mig i veckan. Det fick vara klart. Skickade mail till förlaget och berättade att jag var, i princip, klar och hon bad mig skicka tillbaka.

Sedan kom jag på att jag var tvungen att läsa lite till. Och ändra något mer. Och googla sådant jag redan tagit reda på men som var så längesedan att jag glömt det. Och googla lite annat konstigt. Och flytta något ord och byta ut något annat ord och...

I går kväll var det, som ni vet, schlagerfestivalen och barnen ropade på mig. Det var mycket längesedan jag satt framför tv:n med dem och samvetet gnagde. Därför bestämde jag mig. Det fick vara bra. 

Jag läste till slutet och sparade och skickade iväg. Såg på tv och kände att jag var nöjd. Tills jag lade mig i sängen för att sova. Där började irrandet. Jag kastar mig mellan att vara lugn i att jag redigerat ordentligt till att få panik över att jag klantat till hela texten.

Och nu då? Vad i hela friden ska jag göra nu?

Nä, det blir nog inget

Nej men alltså, det blir ingen bok. Eller en väldigt kort en, kanske. För jag måste nog stryka en del scener. Typ alla med någon kroppsdel inblandad.

Jag vet inte riktigt hur jag ska klara av att möta alla människor annars. Se dem i ögonen. 

Kort bok eller aldrig mer ha ögonkontakt är de enda alternativ jag kommer på.

Jag inte bara redigerar som en galning..,

...jag läser lite också.

Här kommer en liten uppdatering av några böcker jag läst den senaste tiden.

Heja, heja av Martina Haag

Jag gillar Martina. Tycker om sättet hon visar upp sig själv på och därför är hennes krönikor det jag gillar mest. De där hon sätter fingret på det där man kallar vardagsliv, som oftast inte alls är sådär som man önskar. Den här boken är som flera krönikor, alla om samma ämne: springande. 

Krönikor står oftast bäst för sig själva och  jag läste boken i ett streck, kanske var det därför jag tyckte den tappade lite ibland. Ändå var det en trevlig bok som manade till att lufsa ut i träningskläder.

Gul utanpå av Patrik Lundberg

En förväntansbok som tyvärr inte uppfyllde allt det där jag trott. Jag förstår att den resa författaren gjort genom de händelser som beskrivs, har varit omdanande men jag hittade aldrig riktigt in. Tyckte att den blir för ytlig och kanske lite för reportage-aktigt skriven. Jag hittade aldrig känslorna som jag läst att andra gjorde. Om det beror på mig eller boken, kan jag inte svara på.

Pappersstäder av John Green

När ungdomarna pratar i John Greens böcker, gör de det på det där sättet jag drömde om när jag var sexton. De uttrycker tankar och känslor med så många, välbeskrivande ord att jag storknar. Och jag älskar det. Om jag fått den här boken i min hand som tonåring hade jag förmodligen gjort precis detsamma som Margo, bara för att få beta om någon älskade mig tillräckligt. Det är en snyggt byggd bok som jag är mycket glad att jag läste.

Projekt Rosie av Graeme Simson

Don Tillman är huvudperson i den här boken. Han ska gifta sig men behöver hitta en fru först. Don har sina rutiner och de får inte rubbas men när han möter Rosie händer något. Det här är en underbar, varm historia som jag läste fort och med stor behållning.

ru av Kim Thuy

Alla Kims minnen samlas i den här boken i en salig röra. Röran är dock inte det som lyser starkast. Alla de bilder hon skapar hos mig gör att jag kommer bära med mig hennes historier under lång tid.

Jaså ni står och fryser i regnet...

...vid brasan. 

Det gör inte jag. Jag sitter inne med en filt framför datorn och redigerar. Samtidigt spelar ungarna på plattan och så delar vi på de sista dragéäggen.

Jag är nöjd. De med. 

På en öde ö

Två saker tänker jag mig för att överleva:

Påsklov

Det här lovet är något förvirrande. Alla dessa sysslor som ska kombineras.

Måla väggar.

Laga mat.

Tvätta kläder.

Redigera.

Slipa väggar.

Laga mat.

Tvätta kläder.

Redigera.

Måla garderober.

Laga mat.

Tvätta kläder.

Handla.

Redigera.

Tapetsera.

Laga mat.

Tvätta kläder.

Redigera.

Just det, glömde: prata med barnen. Se till att de inte gör något de inte ska. Och så dammsuga. Och redigera.

Shhhhhhh. Säg inget men det blir nog lugnare på måndag.När lovet är slut.

Fråga chans

När jag var ungefär tio, elva år hade jag en väldigt populär kompis. En sådan där alla ville vara med och alla killar ville vara ihop med. Ihop på det där tioåriga viset, när man mest bara var ihop men inte umgicks särskilt mycket.

Efter ett disco hade jag sett en kille jag tyckte var söt och eftersom min kompis hade pratat med honom ringde hon upp och frågade om han ville vara ihop med mig.

Han visste inte vem jag var men jag fick gärna komma och titta på hans hockeyträning så skulle han svara sedan. Det blev lite bråttom och jag hann inte byta från mina ridkläder och inte heller måla på den där snygga blå kajalen jag alltid hade när jag skulle vara snygg.

En blick och sedan fick jag ett nekande svar. Stod där vid rinken och kände mig som en riktig förlorare. Försökte låtsas att det inte gjorde något, även om jag helst velat åka hem och gråta. Eller ännu hellre börja skratta och låtsas som om allt varit ett skämt, att jag inte alls varit intresserad.

Idag knatade jag in på en bokhandel. Vandrade runt bland hyllorna och tog med mig den bok jag skulle köpa. I kassan tog jag ett djupt andetag och hackade fram att jag skulle debutera i juni. När hon sa att hon får välja att ta in lokala författare om hon vill och att jag skulle ta med boken och recensioner när den kommit ut, var känslan där igen.

Jag skrattade inte och låtsades inte att det var ett skämt. Även om det är vad jag vill allra mest just nu.

Japp! Jag tänker tjata

Jag redigerar. Hurra! Det är så roligt att få arbeta med den här texten igen. Jag läser om och om igen de ord jag formulerat alldeles själv till en hel berättelse. 

Och vet ni vad? Jag tycker den är bra. Jag tycker om hur jag fått orden i ordning. Jag har glömt en del och nu när jag läser det igen tycker jag att historien är spännande. Till och med tänker jag att det ska bli kul att få låta andra ta del av den. 

Jag läser lektörens åsikter och funderingar och förstår precis vad hon menar. Tänker att det ska bli kul när jag gått förbi stavningsfel och för många mellanslag och sedan får skriva om en del stycken, byta perspektiv på några ställen och inte göra så många tidshopp.

Det här är så himla roligt och jag är så lycklig över att få den här chansen. 

Bara så ni vet!

Kan vara så att jag googlat mig själv lite

Och så den där mycket underliga känslan som dök upp när jag insåg att min (!) bok finns på flera nätbokhandlar.

http://www.bokus.com/bok/9789175990293//  

http://www.fritzstahl.com/gomd-208480.html

https://www.adlibris.com/se/bok/gomd-9789175990293

Antar att jag ska ge ut den nu då.

Att redigera ett manus

I fredags fick jag tillbaka mitt manus från lektören. Jublande lycklig vaknade jag på lördagen. Jag har längtat så hysteriskt mycket efter att få börja peta i den där texten igen. Att få göra de förbättringar som en duktig människa föreslagit. När hennes förslag dessutom var mycket förståeliga för mig kändes det ännu lättare.

Så.

Jag har aldrig varit så effektiv någonsin. Och pigg. Jag planerar lektioner. Fixar i trädgården. Läser med barnen. Handlar. Lagar mat. Rättar elevuppgifter. Duschar ungar. Listan är inte slut där, den fortsätter och fortsätter i all evighet. Det är bara en sak jag inte gör. Redigerar. Jo, jag har läst alla synpunkter. Scrollat igenom manuset. Jag tänker på karaktärsändringar, konstiga tidshopp och formuleringar som inte sitter som de ska. Hela tiden tänker jag på det. Sedan tänker jag att det är dags att öppna dokumentet. Börja. Starta.

Och så gör jag det inte. Istället gör jag allt det där andra. För någonstans är jag rädd. Jag inbillade mig i början att det handlade om att jag ville spara på det roliga. PÖH! Det är ingenting annat än rädslan över att det är på riktigt. Att jag tänker att det finns ett kryphål någonstans. Att jag ska kunna dra mig ur och låtsas som om jag inte alls skrivit på något avtal. Som om jag inte alls ska publicera alla de där orden så att andra kan läsa. Det är en mycket märklig känsla, det här. 

Jag har inget val, det vet jag. Eller snarare det vet jag att jag inte vill. En dröm går i uppfyllelse nu. Det jag haft med mig när jag suttit där alla timmar, är nu sanning. Därför sätter jag igång nu.

Jag ska bara duscha först.

Vad är det för fel?

Idag har jag inte gjort något.

Tänkte jag nyss.

Bara:

Jobbat

Sprungit

Hämtat barn

Tvättat

Handlat

Lagat mat

Jo, jag fattar. Men känslan sitter kvar.

Att vakna en lördag

Jag har sovit i tio timmar.

Jag har fått mail med fina ord och ändringar från lektören.

Jag har en lugn helg framför mig.

Jag har goda förhoppningar om en finfin helg.

Already famous

Jo jag skulle gärna bli internationellt känd som författare. Kanske är det därför jag idag haft 260 besökare från USA på bloggen. När jag i vanliga fall har ca 50 från Sverige.

Något annat kan det väl inte vara?

I väntans tider

Joråsåatt.

Det är lite sådär berg och dalbana här. 

När det gäller att få ge ut sin bok, menar jag. 

För det mesta tänker jag inte så mycket på det. Manuset ligger i andra händer just nu och jag kan inget göra. Att starta nytt känns lite tungt, med tanke på att jag i maj kommer att få redigera. Som den författarwannabie jag varit under så många år har jag läst otaliga spy-inlägg från de som redigerar. Så jag är ganska förberedd på att jag kommer tycka rätt så illa om min text, vad det lider.

Ibland pratar någon jag träffar om boken. Då hoppar hjärtat i kroppen och jag fylls av en sådan där glädje jag minns från barndomen. Ni vet när man fick gå ut och hoppa hopprep första gången på våren. Eller springa barfota i daggräs för att äta hallon till frukost. Så känns det. Jag blir alldeles plirrig.

Innan tanken färdas ett steg till. Då fryser hjärtat. För det är nu jag ska bli sågad. Granskad och nedbruten. Jag är debutant. Jag har dessutom skrivit ett manus om kärlek. Det innehåller en hel del saker som kommer avfärdas som tjafs. Som kommer vara töntigt att läsa för vissa. Jag vet det. Vad jag dessutom vet är att jag har så svårt att inte ta kritik till mig.

Faktum är att jag gillar kritik. När den är befogad och (ja, jag är lärare) formativ. Kritik som gör att jag kan utvecklas och bli bättre. Men jag vet att det inte är så lätt att vare sig ge eller ta kritik som handlar om sådant där som är personligt. Som en berättelse man burit med sig så länge.

Att få mitt manus publicerat är bland det läskigaste jag gjort. Ändå finns inget alternativ nu när jag fått erbjudandet.  Jag ska bara komma ihåg att glömma bort det lite när det väl är dags.

Att fokusera rätt

Inte bara har jag lyckats pressa mig genom 

nålsögat som kallas publicering av manus till 

bok, jag har också lyckats få en novell med i 

en antologi. Idag publicerades en 

INTERVJU (!)  med mig. Med en skitkonstig, 

glansig bild och allt. Tur det inte är min panna 

man ska fokusera på, utan min text. 

http://www.annljungberg.se/2014/04/hej-novellvinnare-theres-sjoblom-wittgren/