måndag 30 december 2013

söndag 29 december 2013

Sommarminnen

Jag hamnar där av en slump. En sökning ger mig förslaget och jag kan inte låta bli att gå till beskrivningen. På Wikipedia finns en bild och jag är inte säker till en början men när jag klickar upp den i helskärmsbild vet jag. Barnens Ö. Det gula huset där jag tillbringade två kollosomrar som barn. Huset där jag grät varje kväll och längtade hem, där jag skydde lekaktiviteterna så ofta jag kunde, där jag låtsades ha en egen blodsockerapparat för att de andra hade det, där jag tyckte maten var allt annat än god.
Men också huset där jag var som alla andra eftersom de också hade diabetes, där jag blev vansinnigt kär för första gången, där kärleken dessutom var besvarad, där jag fnittrade mig genom dagar och nätter, där jag grät när det var dags att åka hem.
Där ledarna var hemska men också fantastiska, där jag för första gångerna i mitt liv var utan mamma och pappa i flera veckor, och klarade det. 
Det är något särskilt med det där huset. Ikväll kom det över mig en stund.

lördag 28 december 2013

Kodnamn Verity av Elisabeth Wein

Äntligen, äntligen, äntligen lyckades jag komma till ro ordentligt och bara läsa. Blev inte störd av barnen som hoppade i sängen eller katten som lade sig på bröstkorgen. Jag läste ändå, utan att tappa tråden. Det ledde till att jag avslutade boken om Verity och hennes väninna.

Boken handlar om Verity, som sitter som fånge hos Gestapo i Frankrike. Året är 1943 och metoderna de har för att få henne att berätta om sitt arbete som Brittisk agent kan inte ens beskrivas som fruktansvärda. De är mer än så. Efter att ha blivit torterad i en vecka går hon med på att avslöja. Hon skriver ned sin berättelse på de papper som hon blir tilldelad och dessa översätts sedan av Fräulein Engel. Det blir en berättelse om hur hon tagit sig till Frankrike. Men också om den vänskap som fanns mellan henne och den nu döda Maddie, som var den som flög henne dit.

Det är en stark berättelse som presenteras. Dels den som beskriver hur Verity har det hos Gestapo, hur hon hör de andra fångarna torteras och hur hon själv utsätts för det ena efter det andra. Det är också starkt hur vänskapen mellan de båda kvinnorna presenteras. Båda lika fast beslutna att strida mot de onda krafter som växer i Europa, oavsett vad som händer dem själva.

Att berättarperspektivet kommer från Verity själv, att det är hennes nedskrivna ord som leder oss framåt, gör att jag både rycks med men också att jag ibland tappar tråden. I efterhand inser jag ändå att det är en del av det som gör att det som beskrivs känns trovärdigt. På samma sätt är det med alla de beskrivningar av olika flygplan som finns med i början. Jag kan inte på något sätt relatera till det som hon skriver, men jag är glad att jag tog mig igenom det som kändes så tråkigt. Det gjorde också allt mer "på riktigt".

Boken är mycket välskriven och när jag närmar mig sista fjärdedelen av den har jag mycket svårt att släppa den. Texten tätnar och jag märker själv hur jag läser fortare. Att Wein lyckas hålla mig ovetandes om vem som är ond och vem som är god, ända till slutet, gör att mitt hjärta bultar hårt.

Jag vet att jag brukar be er läsa böcker när jag skriver om dem, men den här får ni inte missa. Den kommer sitta kvar länge!

fredag 27 december 2013

Novellsugen?

För några veckor sedan fick jag ett mail. Det 
var från Ann Ljungberg och det berättade att 
en novell jag skrivit blivit utvald att vara med i 
en novellantologi. Där finns också nitton andra
 noveller som alla handlar om En bekantskap 
som berör. Och den är bra.
Vill man köpa den finns den på både Bokus och 
Adlibris. Länkarna ligger här under men jag lyckas
Inte få dem klickbara från telefonen. 



http://www.adlibris.com/se/bok/en-bekantskap-som-beror-9789175752167
http://www.bokus.com/bok/9789175752167/en-bekantskap-som-beror/

torsdag 26 december 2013

Lätt som en plätt

Prova själv!
Kriserna vi glömde | Tchad Burundi Swaziland
http://bloggar.aftonbladet.se/afrika/

onsdag 18 december 2013

Det har varit en tuff termin

Det har kommit bud, som ni vet. Lärarna är inte tillräckligt bra. Inte tillräckligt strukturerade. Inte tillräckligt utbildade. Inte tillräckligt... ja läs vad ni vill. Därför kom då budet. Vi ska kontrolleras genom att dokumentera varenda lite fråga vi ställer, varje svar vi får, varje fundering och varje steg vi tar.
Det har vi gjort.
Eftersom vi inte heller är tillräckligt utbildade behöver vi lite mer kunskaper. Och HALLELUJA! Regeringen skickar över lite matematikutbildning som vi lägger uppepå det andra vi ska göra. Om jag chansar lite skulle jag tippa ett snitt på två timmars planering plus lite övningsuppgifter att utföra på eleverna varje vecka. Åh, tack och bock för det! Vi hade ändå inget att göra den tiden. 
Lägg därtill envisa förkylningar som vägrat släppa greppet om personalen på min skola, vikarier finns då och då annars "täcker vi" för varandra. 
Jo, det blir lite tufft.
Jag är lite trött.
Tänker att det ska bli skönt att vara ledig.

Så smyger eleverna in. Ställer sig nära och viskar: " Får jag sitta i ditt knä nu?" 
Eller låter bli att fråga, helt omärkligt finns de bara där och lägger sina huvuden mot mitt.
Jag blir tillfrågad att sitta vid fyra olika bord i matsalen.
Jag har ett band av elever efter mig när jag rastvaktar.
De kommer bakifrån och sticker sina små händer i min bara sådär.
De frågar när vi ska lära oss något, för idag "har vi ju bara haft roligt" när vi egentligen haft SO.
De skriker nej när vi avslutar en uppgift.
De vill fortsätta diskutera när det är dags att gå ut på rast.
Och när jag går över skolgården, på väg hem ropar de på håll innan de kramar mig hejdå.

Det är värt det. Jag vet varför jag går dit, jag vill inget annat jobb.

Det jag vill, är att man ska se det också, att det är eleverna som är mitt jobb. 

Det är de värda.

lördag 14 december 2013

Saker man inte visste Del förtiomiljoner

När barnen är borta sover man hela tiden. Och när man är vaken sover man också. Fast i soffan. Under förflyttningarna tänker man på barnen. Sedan somnar man igen.
Nu ljög jag lite kom jag på.
Jag har också tänkt på barnen när jag köpte julklappar till dem i förmiddags. Då var jag vaken.
Annars var allt sant.

torsdag 12 december 2013

I kroppen min Resan mot livets slut och alltings början av Kristian Gidlund

I går lade jag ifrån mig boken jag funderat över allt sedan jag fick höra om den. Med tunga känslor och rädsla inför det som är opåverkbart. Men också med en värme som fyllde mig.

Det här är ingen vanlig skönlitterär bok. Ingen spännande historia där man funderar över hur det ska bli, om cancern eller Kristian ska vinna. Det vet man redan. Kanske är det därför den kryper innanför skinnet och skapar det där som gör ont, som får mig att darra och oron att belägra mig. Kanske är det därför eller så handlar det om Kristians sätt att hantera språket och orden när livet går åt ett djävulskt håll. Det finns inget han inte skriver. Tror jag.

Jag tänker att det som gör ondast att läsa är de vardagliga sakerna. Hur håret ramlar av. Hur han brinner upp när han dricker alkohol eller hur han längtar efter sitt ofödda barn. Hur det är alla de där sakerna jag tar för givet eller retar mig på som känns mest. Behandlingarna kommer aldrig lika nära. Och jag får också känslan av att det är för att han inte låter dem göra det. För att han ger cancern "en käftsmäll" och inte alls accepterar sitt öde, torts att han vet.

Ofta väljer jag att läsa den här typen av böcker när jag är lite vek. Lite trött och lite känslig. Som nu. Kanske borde jag läsa roliga böcker som inte alls får mig ledsen. Men på något underligt sätt är det just då jag känner att jag går helt in i dem, som om jag kan uppleva böckerna på riktigt när jag inte orkar värja mig.

Jag har tyckt om att läsa den här boken. Kommer nog att läsa nästa också. Men jag väntar lite. Och distansierar mig. Och snart, när jag sovit ikapp, handlat klart och orkar med, då beställer jag den.

tisdag 10 december 2013

Mest lite för mycket

Det är väl mest det att det är fullt lite överallt just nu.
Typ i huvvet.
Kanske är det därför jag imploderar lite nu och då.
Över typ en bok som inte finns där den ska.
Eller ett mjölkpaket som inte är tillräckligt fyllt.
Eller en katt som behöver antibiotika för att såret inte alls läkt som det ska.
Eller en luciakrona som endast lyser när den vill.
Eller att de inte har vita strumpbyxor i affären.
Eller att jag måste vara rastvakt.
Eller att jag hysteriskt letar löss.
Eller att jag inte har något vettigt att säga.
Eller tänka.
Eller skriva.

För egentligen är jag aningens mer oroad över annat.
Typ människosläktet.
Och hur de behandlar varandra.

Tyvärr är de tankarna så frustrerande att de inte går att sortera. Då får man sortera de små istället. Eller låta dem implodera.

tisdag 3 december 2013

Den trevliga delen av att vara föräldraledig en vecka i december

Och det som inte är dokumenterat i bild, finns inte. Det vill säga sådant onämnbart som vredesutbrott, glömd middag, otorkade golv och annat liknande. 
Kom ihåg det.







måndag 2 december 2013

De brukar inte vara galna

Något är det. I vattnet eller atmosfären eller vad vet väl jag. Alla våra katter är/ blir galna. 
Nummer ett såg ut som en ekorre, gillade att bada och leka kom och ta mig med rest ragg.
Nummer två, den mest normala, vägrade umgås med barn. Trots att hon var uppvuxen med dem. 
Nummer tre, den som bor här nu, klättrar i gardinerna, pratar med oss hela tiden och OCH har blivit kastrerad i morse. Nu springer hon runt i huset och hoppar, försöker däremellan dra bort tejpen på magen som katter citat: " inte alls brukar slicka på". Därför har vi inte heller köpt någon tratt, varpå jag både försökt klä på henne en avklippt tröjärm ( som hon tog av direkt) och nu en egentillverkad tratt. 

Snart är det jag som är galen.

lördag 30 november 2013

Slutsatser


Efter en timmes städning har jag nu kommit till beslut.
Inköpsstopp på batterier, påskfjädrar, ballonger och glasunderlägg. Inte för att någon någonsin köpt något av det, men ändå.

fredag 29 november 2013

Just när man tvivlar som mest

Jag har inga skrivprojekt just nu. Planer, ja. Men inget påbörjat. I text i alla fall. 
Jag vet det. Har varit med om det förut. Jag sjunker. Kan inget. Längtar inget. Hoppas inget. När det gäller skrivande.

Och så får man ett mail. Som lyfter upp och ger lite hopp. Som får mig att tänka att jag kan lite, ändå.

Nej, inget om manuset. Men väl om en novell. En novell tillräckligt bra att finnas med i en antologi. 

Hurra!

måndag 25 november 2013

Sånt som jag hört men inte riktigt tror är sant

Jag har fått berättat för mig om människor som inte alls köper en endaste liten bok. Som anser att det inte alls är så att man måste köpa flera om man kommer i närheten av dem. Eller råkar se dem på nätet eller funderar över dem.

Det kan väl ändå inte vara sant?

tisdag 19 november 2013

Det är för sent

Inga fler ändringar.
Inga fler tillägg.
Inga fler strykningar.
Det går inte nu.
Mailet är skickat.
Manuset i andras händer.

Jahaja.
Den här släpper jag inte ifrån mig nu.

måndag 18 november 2013

Jag har börjat träna igen

Joråvars.
Igår sprang jag, eller gick lite och sprang lite och dog när jag skulle försöka andas. Det var väldigt skönt. Och jag kände mig hemskt duktig.

Bestämde då att jag skulle cykla träningscykel ikväll. Det gjorde jag. Trots tusen insulinkänningar under dagen eftersom jag sprang i går.

Det var tungt att cykla. För jag är ju otränad. Trodde jag. Tills jag tog ett blodprov och insåg att jag alldeles, alldeles strax skulle ligga på golvet om jag inte stoppade i mig någon väldigt blodsockersnabbhöjande föda.

Här kommer det verkliga problemet.

När hjärnan vid mycket lågt blodsocker säger: ät, då gör jag det.
Efter en stund säger intelligenshjärnan: sluta ät, då gör jag inte det. Blodsockerhjärnan står nämligen fortfarande på varningsläge och säger: ät tills du slutar svettas och skaka. Så då gör jag det. Tills jag mår illa. Och får magknip.

Tur jag inte tränar för att gå ner i vikt. Då hade det varit bättre att låta bli.

lördag 16 november 2013

Jag vet ju hur man gör


  • Jag hör soundtracket i mitt huvud- varför får jag det då inte att fasta i texten?
  • Jag vet hur man gestaltar- varför gör jag inte det då?
  • Jag vet precis var texten behöver broderas ut- hur kan det komma sig att jag ändå inte gör det?
  • Jag fattar att en del övergångar är totalt onödiga- varför är det då så svårt att göra det?
  • Jag hatar när karaktärer blir hängande i luften- varför har jag inte sett till att få in dem i sammanhanget?
Jo, det skulle vara sista genomläsningen, men när man hittar och hittar och hittar saker som inte alls stämmer överens med hur man vill att det ska vara, då kanske det behöver till några fler. Jag brukar aldrig vara en sådan som gör om i evigheter, men den här gången kan jag inte släppa. Skicka, skicka, skicka skriker jag hela tiden. Gör om, gör om, gör om skriker jag ännu högre strax efteråt.

Jag vet ju hur man gör- varför gör jag inte så då?

fredag 15 november 2013

Måste sluta...

...läsa igenom mina gamla inlägg. Så fort jag hittar ett stavfel, en särskrivning eller någon konstig formulering dör jag skämsdöden litegrann.

Det har jag gjort nu.

måndag 11 november 2013

Om att vara MacGyver

Igår såg jag på Babel. Där var Charlotte Rogan på besök och pratade om sin bok Livbåten. Den handlar om 39 människor som förliser från ett skett 1914. De lyckas rädda sig och hamnar i en livbåt där de sedan kämpar för att överleva. Bokens huvudperson är Grace och när hon beskrevs i programmet verkade hon vara en överlevare. Författaren och Jessica Gedin diskuterade också vem man skulle vara om man hamnade i en sådan situation och det fick mig att fundera över vem jag skulle vara.

I mina drömmar är jag personen som är påhittig och löser alla de problem som dyker upp. Hon som till sist kommer på det där som gör att alla räddas och lever lyckliga i alla sina dagar. Lite som MacGyver. Tänker mig att jag plockar ur en liten knapp ur mina kläder, plötsligt kommer ihåg allt jag lärt mig om tekniska prylar och lyckas koppla ihop den där knappen med en liten pryttel från någons annans kläder eller tändare, och så kommer en signal att sändas som en GPS och, VIPS, så kommer helikoptern. Typ. När jag är vaken kommer jag ihåg att jag inte ens med instruktioner lyckas koppla tekniska saker till att fungera.

En annan person jag skulle vilja vara är den som ser till att hjälpa alla. Pysslar om, är den som tröstar, säger rätt saker och ser till att även i den allra värsta stunden känner alla att de har det bra. Jag reder ut konflikter och ger insikter till dem som inte orkar ta sig ur ego-tänket: Jag framför alla! Typ.

Det finns en person jag inte vill vara. Den som roffar åt sig den sista maten. Som snikar sig in i andras fickor och lyckas få tag på mackan som de sparat för att fördela så att de ska hålla sig in i det sista. Den som ser sin chans att ta platsen i mitten för att vara säker på att aldrig falla överbord och inte drar sig för att lägga handen mot någons rygg och trycka till när det står mellan den och mig. Den som är sig själv närmast.

Jag önskar inte heller vara den som gav upp. Som i första sekund tänkte att det var slut. Som offrade mig och hoppade över kanten istället för att ens fråga om det fanns plats för en till. Den där som inte tyckte sig vara värd att överleva eftersom jag ändå inte kunde tillföra något. Den som inte är värd något.

Jag inser något. Jag har aldrig varit i kris, eller krig, eller katastrof. Jag har ingen aning om vad som skulle hända inom mig om jag plötsligt stod där. Ensam i världen utan chans att överleva. Om jag inte slogs. Om jag inte stal. Om jag inte tänkte på mig. Jag kan aldrig veta hur mitt psyke skulle reagera och vilket agerande just jag skulle utsätta mig själv och andra för. Tack gode Gud för att jag sluppit erfara det. Och om det skulle ske kan jag bara hoppas att jag omvandlas till MacGyver. Det är vad jag vill.

söndag 10 november 2013

Våndan av det som man inte vet när man är lågstadielärare

För några månader sedan satte jag punkt i det där manuset jag skrivit på under två års tid. Skickade iväg det till några för genomläsning och bestämde mig för att inte öppna dokumentet på länge. Jag höll mitt löfte och lät skrivdatorn ligga undanstoppad på ett ställe där jag inte ens såg den. Tänkte inte på den ens. Att livet i övrigt just nu går i racerfart hjälpte till att hålla sig undan, men faktum var att jag inte hade något sug att ens försöka.

För några veckor sedan började jag sakna de där två människorna jag så intensivt umgåtts med under, framförallt, sommarens nätter. Plockade fram datorn, öppnade upp dokumentet och började läsa. Besvikelsen när jag insåg att texten inte höll den kvalité jag önskade, blev för mycket. Jag bestämde mig för att aldrig drömma ens om att ge ut något. Det var ingen idé. Aldrig någonsin skulle det ske ändå. Jag skulle för evigt få skriva för min egen skull och stoppa undan det i något hörn.

Det höll inte så länge. Drömmen är för stor, känslan av skriven text och en berättad historia som delas av andra, ville inte släppa. Så jag plockade fram allt igen och gav mig på det. Skrev om, raderade, skrev till. Plockade in något kommatecken, ändrade något stycke. Läste, läste och läste tills jag läst igenom allt. Igår kväll somnade resten av familjen tidigt. Och jag läste klart. Strök delar jag inte vet om jag vågar släppa ut. För om, OM jag någonsin skulle låta andra, sådana jag inte bestämmer själv, att läsa, då vet jag inte om jag klarar det. Jag menar delarna som behandlar sex. (Klarar knappt av att skriva det ens.) De finns sparade och jag tycker de behövs för historien, men HERREGUD!, jag är ju lågstadielärare. Då vet man inte sånt. Eller något.

I alla fall. Jag har tagit ett beslut. Typ. Eller något. Tror jag. Eventuellt.

En sista genom läsning.

Sedan skickar jag. I mitt följebrev kommer även de två följande manusidéer jag har, att följa med. Sedan får jag väl vänta på refuseringarna. Sådana har jag fått förr och det var inte så farligt. Under tiden skriver jag ned nästa berättelse. Det är som om 1620-någonting kallar på mig. Då hade de väl inte sex?

Jag tvättar

Där håller ingen mig sällskap.

torsdag 7 november 2013

lördag 2 november 2013

Från och med just precis nu

Är det förbjudet att ha något annat än strumpbyxor i den här familjen.





torsdag 31 oktober 2013

Jag stänger ner

Idag ber jag om ursäkt till:

Alla människor i världen som inte har tillräckligt att äta.
Alla som är utsatta för olika övergrepp.
Alla som lever i små eller stora krig.
Alla som tyngs av saker som gör dem ledsna.
Alla som inte orkar.
Alla som inte kan.
Alla som inte blir rätt behandlade.
Och alla andra.

Det är mitt fel.

Tycker jag när jag överöses av allt detta. Jag vill göra något för alla. Och det fattar till och med jag, att det kan jag inte. Det är inte det att jag inte hjälper någon men det blir aldrig tillräckligt. Hjärnan suger in allt och orkar inte sortera. Istället blir det för tungt. Därför måste jag stänga ner nu. Låta bli att läsa om dem alla. Det är, för tillfället, det enda sättet. Det vet jag. Så nu gör jag det. Hur illa till mods det än får mig att känna mig.

Mina fräknar av Sofia Hallberg

Karin är 40 år och gift med Mats. Hela dagarna när Mats befinner sig på jobbet, mestadels utomlands, sitter hon vid sitt fönster och betraktar alla de som rör sig i parken nedanför. Livet är inte riktigt som hon tänkt sig. Hon har inget jobb och är väldigt ensam. Förhållandet med Mats går, minst sagt, på sparlåga, men det är väl så det blir när man levt länge tillsammans? En dag skönjer hon något på sin fräkniga kropp. Det hon ser är bokstäver och där och då händer något.

Jag har länge varit nyfiken på den här boken. Läste Sofias blogg när hon hade den på Debutantbloggen och tyckte boken lät spännande. Men, som det blir ibland, kom andra böcker emellan. Nu har jag läst den i min bokcirkel och jag är så otroligt glad för det.

Hela boken har en ton som är mjuk. Innehållet, som blir tryckande tungt, mjukas upp av just tonen och jag klarar att fortsätta läsa även de gånger jag snuddar vid ångestkrypningar i hela kroppen. Det finns något varmt i det, samtidigt som det karga sätt Karin har tränger sig fram till mig som läsare. Det finns så mycket att relatera till, även om mitt liv inte ser ut som Karins. Det är något så vanligt i det ovanliga och jag suger in allt. Jag gillar att människorna i boken inte är så tydligt svart-vita, det ger mig hela tiden känslan av att allt det här skulle kunna pågå, och säkert gör det precis det också.

Språket är en historia för sig. Sofia är en mästare på gestaltning och inte en endast gång tappar jag fokus för att orden inte fungerar, något som händer ganska ofta annars.

Det här är något av det bästa jag läst på länge.
Bild från http://sofiahallberg.se/sample-page/

måndag 28 oktober 2013

Vi har en lugn dag

Att VABBA en intesåvärstsjuksjuåring är lite som att vara på cirkus, tivoli, efterkrogen-ställe, badhuset, klockan-strax-före-julklappsutdelning, Ullared och Panduro.

På samma gång.

lördag 26 oktober 2013

Det kan stämma

Man blir knäpp av att vara förkyld för länge. Det här tänkte jag i morse:
"Om jag tar på mig stödstrumpor frisknar jag nog till fortare."

fredag 25 oktober 2013

Idag funderar jag över...

...varför det är så farligt att berätta att man gillar sitt jobb? Eller älskar det. Kan någon berätta det?

När jag började min första läraranställning för snart 12 år sedan brann jag. Osäker, javisst. Men det var så roligt. Aldrig glömmer jag kommentarerna. Från flera. "Vänta du bara. Om några år kommer det inte vara så roligt." Och jag tänkte att de kanske hade rätt, men jag hoppades att de hade fel.

Än så länge har de fel. Jag älskar mitt jobb. Blir upplyft av att gå dit. Träffa eleverna. Diskutera. Undervisa. Sitta i personalrummet. Skratta. Vara upprörd. Möta föräldrar. Planera. Utföra. Jag gillar det fortfarande. Och brinner. Och jag är säker på att jag gjorde rätt val då.

Det är klart att det finns saker jag tycker är fruktansvärt tråkigt. Som jag avskyr. Som jag aldrig någonsin skulle göra om jag inte var tvungen. Som jag helst vill slippa. Men ska jag vara ärlig så är det jämförbart med min familj. Jag vill inte byta familj även om det finns allt det där fruktansvärda där också. Jag skulle ljuga om jag sa att allt var underbart. Precis så är det med jobbet.

Nu är det lov för eleverna en vecka, och jag kommer sakna dem. De där tjugo som jag träffar veckans alla vardagar. Den dag jag inte gör det, då hoppas jag att jag har kraft att göra något annat.

torsdag 24 oktober 2013

Det spelar faktiskt ingen roll

Och så läser jag om familjerna som inte har det som behövs. Inte mat så att det räcker till. Inte varma kläder. Inte hela skor. Inte blöjor. Allt det där som krävs i det samhälle vi lever. Som krävs för att man ska ha en dräglig tillvaro. Det där som krävs av förskolan. Eller av skolan. Det som krävs för att kunna delta på samma villkor som alla andra. Det grundläggande. Vara varm. Vara mätt. Vara ren.

Av olika anledningar har de inte det. De familjer som finns runt omkring. Och jag vet att det finns de som kunnat påverka åt ett annat håll men inte gjort det. Och de som inte alls kunnat påverka. Det har ingen betydelse. Det är här och nu de lever i den där verkligheten. Jag gör det inte.

Så hittar jag ett sätt att hjälpa. Jag kan dela med mig av några hundralappar så att en eller flera familjer får mat. Kanske behöver de strumpor eller värktabletter. Kanske är behovet av en bulle till utflykten större. Det har inte jag med att göra.

Jag är medveten om risken att bli lurad. Nog finns det en och annan, även om jag har svårt att tro att de är många, som utnyttjar system för att det är enkelt. Men vet ni? Det spelar ingen roll. Besvikelsen jag skulle känna över att bli lurad är så liten i jämförelse med glädjen över att kunna ge någon det de behöver just då, att jag tar den risken. Jag väljer att tro det bästa om människor. Och hoppas att det leder till någons vila.

tisdag 22 oktober 2013

Man får väl be om ursäkt

Men en kokosnöt som jag trodde väl på vad folk sa. 

"Vilken tur att vi fick en sådan fantastisk sommar. Nu har vi tankat så vi orkar hela den mörka årstiden." 

Och så. Det värsta.

"Efter en sådan fin sommar har man stärkt immunförsvaret."

DÅ SKULLE JAG GÄRNA VILJA VETA VARFÖR JAG ÄR FÖRKYLD FÖR FEMTE VECKAN I RAD!

söndag 20 oktober 2013

Det jag läser nu

Det jag läser nu har en del övrigt att önska. Jag har kommit ungefär 50 sidor in och upplever språket som korthugget. Som om det vore novellspråk. I kortare text hade det fungerat, men att läsa en hel bok på detta sätt blir inte bra. 

Det finns också en hel del konstiga formuleringar och jag märker att den som skrivit nog blivit blind för sin egen text. 

Dessutom stämmer inte vädret överens. Det som i ena kapitlet är en varm period, har i nästa blivit en vår med kalla vindar. 

Jag gillar storyn, tycker ploten är intressant men anser att den som skrivit detta behöver arbeta med sin text innan den är färdig att sugas in av andra. 

Läsa klart ska jag, det tycker jag texten är värd efter de timmar som lagts ned av den som skrivit. Jag kommer hitta mer saker att arbeta med, det är jag säker på. Att jag kommer få arbeta hårt med att rätta till allt, är jag också säker på. 

Den som skrivit? Det är ju jag.

lördag 19 oktober 2013

Det blir aldrig nog

Jag fastnar vid fotona av barnen som hänger på väggen. De där de ler rakt mot mig. Där de är sådär glada och fina som de är. Där de ler rakt mot mig som de brukar. Där de visar vilka fantastiska människor de är. Länge står jag där. Värme i kroppen och lycka. Lycka över att ha dessa små människor i mitt liv. Lycka över att de kom just hit, till oss.

Det är så lätt att älska dem. Där och då.

Men jo, såklart älskar jag dem alltid. Sådär som man gör med sina barn. På det där sättet som är obeskrivligt och så stort att det inte kan få plats någonstans. Såklart gör jag det. Och såklart är jag medveten om att jag visst orkar visa det. Ofta. Ofta är de nära, nära. Ofta pratar vi. Om allt och inget. Om stort och smått. Och visst skrattar vi. Med varandra.

Ändå är det allt det andra som gnager till när blicken vandrar mellan barnen i soffan och barnen på bilden. När jag inte kan ha dem i knät. När jag snäser, höjer rösten eller skäller. Fast det inte var så farligt. När jag inte kan pussa dem mer än tusen gånger. När jag inte, när jag inte, när jag inte. Det är vad som gnager.

Det är lätt att älska sina barn. Det finns inget annat. Älskandet är liksom det enda.

Ändå är det aldrig nog.

fredag 18 oktober 2013

Boel och Oscar av Josefine Sundström

När Boel, efter lång tid utomlands, flyttar in i det arkitektritade huset, vill hon vara ifred. Hon är sårad och har inga planer på att återuppta sitt forna liv. Vad hon inte räknat med är att Oscar, som är nästan hundra år och har ritat ombyggnaden av huset de båda nu bor i, ska lägga sig i. Det gör han efter att de tvingats mötas efter en vattenläcka och plötsligt blir det inte alls som någon av dem tänkt sig.

Jag läste Vinteräpplen för några år sedan och har sedan dess väntat på nästa bok av Josefine, eftersom jag älskade den första. När jag nu läst tvåan är jag inte besviken. Den håller inte riktigt samma klass men är en trivsam bok där språket flyter lätt. Aldrig behöver jag stanna upp för att fundera över formuleringar eller betydelser och jag tror att det är precis vad jag behöver. Jag tycker om böcker som behandlar tunga ämnen men ändå inte krånglar till det.

Jag kan tycka att relationerna ibland är något välsmorda, de försök till gnissel som finns, skyndas förbi och försvinner för fort. Åtminstone för huvudpersonerna. Kanske hade det blivit mer intressant om man fått mer av dessa.

Men det är en fin bok som lämnar en skön känsla efter sig. 

Rekommendera den tänker jag göra. Punkt.

torsdag 17 oktober 2013

Om det där som kallas jobb

Fördelar:
Du kan få exakt hur många kramar du vill.
Ettor är sju år och ger dig inblick i hur kroppens alla leder är mycket böjbara.
Ettorna älskar att fantisera och tar tacksamt emot de uppslag som ges och driver dem vidare i all oändlighet.
Ettorna älskar att diskutera och driver även detta vidare i all oändlighet.
Ingen har lika självklara svar som de här.
" Mina" ettor älskar att rocka loss till Heavens on fire när vi räknat tiokompisar jäääääääättelänge.
Ettorna suktar efter mer. Nästan hela tiden.
De här ungarna får mig att skratta. 
Ettorna kommer ihåg vad jag sagt när jag glömmer.
Ettorna är människor med mycket stora hjärtan och obeskrivlig längtan att göra andra gott, även om de glömmer det ibland.

Nackdelar:
Ettorna fiser när de behöver.

onsdag 16 oktober 2013

måndag 14 oktober 2013

Måndag

Har jag sagt att jag gillar måndag?

Nähä. 

Det kan bero på att jag inte gör det heller.



Ja. Det här inlägget tillhör kategorin: jag är inte det minsta konsekvent. Någonsin. Eller kanske ibland men jag vet inte när. Inte just nu i alla fall.

söndag 13 oktober 2013

Novell 1

Igen

Aldrig hade friheten varit närmre. Eller gjort mer ont. Astrid böjde sig längre ut över relingen för att se Vätterns blanka yta brytas sönder av skrovet. De små bubblor som bildades spred sig över vattnet för att sedan försvinna bort. Det var början på det nya. Men inte mindre viktigt, slutet av det gamla.

Brevet hon fått i sin hand hade sirliga, svagt lutande bokstäver på kuvertet. Överkanten var svagt fransig, redan öppnad av någon, trots att bokstäverna formade hennes namn på framsidan. Hon mötte inte Fru Johanssons blick när hon mottog det. Det behövdes inte, fnysningen var visserligen knappt hörbar, men Astrid hade lärt sig tyda dess innebörd. Nigningen blev djupare än hon tänkt sig, men det var ingen som såg den ändå. Frun hade redan vänt sig om. På kammaren satte hon sig ned och strök över sitt namn med fingret. Aldrig hade hon fått ett brev förut. Ingen hade någonsin velat säga henne något. Hon själv hade skrivit många men svaren hade uteblivit. Det här var inte heller ett svar, det visste hon. Men kanske början på något. När hennes darrande händer till sist vågade dra ut det skira pappret från kuvertet, höll hon andan. Lät ögonen söka sig över texten om och om igen innan hon förstod dess innebörd.  Hon hade inte vågat lita på att hon läst rätt. Men det var sant, det som stod. Det var henne de ville ha som hushållerska. Henne, den oansenliga Astrid, flickan som aldrig lyckades bädda sängen på rätt sätt. Som inte saltade såsen tillräckligt, som inte såg till att de vita kornen försvann från Herr Johanssons rockkrage. Det var henne de ville ha.

Brisen tilltog och hon kramade hårt om kuvertet i den vänstra fickan. Väskan hon höll på sin andra sida, fick hennes axel att värka. Aldrig att hon skulle släppa den. Hon hade vikt sina klänningar noga. Ville inte att det skulle bli fler skrynklor på dem än nödvändigt. De var slitna, men rena. Det hade hon sett till innan hon lämnade huset. Den finaste hade hon på sig. Längst ned, under klänningarna, hade hon lagt sina andra ägodelar. Bibeln. Klockan. Och så kortet.

Flickorna höll i sin pappas händer när Astrid neg framför dem. Motvilligt släppte de taget när han sträckte fram handen för att hälsa. En mjuk varm hand. Torr och trygg. Lite av knuten i magen löstes upp och hon vågade sig på ett leende. Det hon fick tillbaka var förtroendeingivande. Stegen blev lättare än på länge när hon gick bakom de tre fram till den bil som skulle ta dem till huset. Det var första gången hon suttit i en bil och när direktören startade och körde fram på vägarna genom skogen, var det en konstig känsla som fyllde henne. Om hon sett henne nu. Kanske gjorde hon det. I så fall var hon nog lika varm inombords som Astrid själv.

Såsen var utsökt. Köttet mört och fint. Hon lagade mat för en kung. Orden som mötte henne efter middagen var svåra att ta emot. Kanske ville han bara att hon skulle känna sig välkommen. Astrid själv visste hur svårt hon hade att laga mat som var välsmakande. Så många gånger hon förstört de fina råvaror som fanns. Så många gånger Herr och Fru Johansson fått ge sig iväg på restaurang för att slippa gå hungriga. Den mat Astrid lagade var bukfylla, inget annat. Men direktören var snäll, flickorna också. De åt tills faten var tomma och tackade Astrid efteråt. I köket bet hon sig i läppen medan tårarna rann. Kanske var det hennes tur nu.

Den lätta knackningen fick henne att rycka till. Någon morgonrock hade hon inte och nattlinnet var så tunt att hon kunde varit naken. Innan hon öppnade slog hon filten om sig för att skyla det värsta. Det kunde bara vara han. Astrid bedyrade att allt var i sin ordning. Att hon skulle sova gott och att hon inte behövde något mer. Så som direktörer gör, hade han också ett mönstrat glas i handen med bärnstensfärgat innehåll. Blicken glansig men fortfarande varm. Precis som alltid. När hon stängde dörren hörde hon hans steg försvinna bort.

Flickornas sovrum var tyst. De somnade båda när Astrids röst viskade fram trollen och vättarna ur sina gömställen. De hade alltid funnits där även om de varit gömda länge nu. Samma ord som hon själv somnat till, fick nu två andra mörkrufsiga flickor att komma till ro. Tillbaka i sitt eget plockade hon fram fotot. Viskade tack både till henne och till Herren som lett henne hit. Här där någon åt hennes mat. Såg henne med varma ögon och somnade till hennes röst. Slutligen hade hon fått lugn. När hon lade ner huvudet på kudden andades hon tungt och långsamt. Sömnen kom direkt.

Astrids hud  mot varma händer. I nattens mörker irrade blicken. Inte förrän hon kände doften blev det klart. Den brännande heta doften av bärnstensfärgad direktörsdricka fyllde rummet. Och tyst började knuten dras åt. Igen.

torsdag 10 oktober 2013

För första gången

För första gången har jag läst en nobelpristagare innan priset tillkännagetts. Man jublar bland massorna. Och visst, nog skriver hon lättillgängligt. Inte tunt, inte alls dåligt, inte svårtolkat, inte bara för dem som har stor läsvana.

Ett välförtjänt pris som jag absolut tycker var ett framsteg hos de som valt. Många älskar hennes texter.

Att jag tyckte de var alldeles för långtråkiga säger förmodligen mer om mig. Nu är jag till och med lite, lite sugen på att testa någon annan av hennes samlingar.

onsdag 9 oktober 2013

Det är kontrasterna jag vill åt

Jag älskar att springa- när jag är sjuk.
Jag är väldigt intresserad av mode- när jag inte bytt från mjukisbyxor på tre dagar.
Jag suger åt mig sminktips och make over-tv -när jag varit förkyld en vecka.
Jag vill gärna bo ensam i lägenhet  -när huset varit fullt av familj och pannan ska fyllas och utemöblerna står kvar och blommorna i blomlådan vissnat och alla vill ha middag och alla kläder är otvättade.
Jag älskar grönsaker - när jag stått vid godisskåpet för länge.
Jag vill läsa en hel dag - när huvudet inte orkar koncentrera sig på något.
Jag suktar efter massor av pengar - när jag inte alls kan göra/ köpa allt jag vill.

Även om jag har det riktigt bra och för det mesta är rätt nöjd med allt det där jag faktiskt har.

Nu är det okej att säga "Gå och lägg dig!"

måndag 7 oktober 2013

Bilder ljuger väldigt bra

Meet Slirran.
Vår alldeles nya bebis. Tre månader gammal har hon skrikit efter mamma hela natten. Längtat efter närhet men varit livrädd för minsta rörelse. Tryckt under sängen, inte ätit, inte varit på lådan.

Jag har allt tänkt på henne under dagen. Haft dåligt samvete för att hon varit ensam. Tänkt att hon legat där och ropat efter mamma.

Ikväll är hon galen. Rädd? Not so much. Skriker? Hela tiden.

Ännu en galen katt i detta hus, närmare bestämt den tredje i ordningen. Och jag tycker fortfarande Räcersmurfan är ett mer passande namn.

söndag 6 oktober 2013

Sagan om den lilla tanten

När den lilla tanten ätit sin potatis- och broccolisoppa åkte hon för att handla. Svenska äpplen, kattmat och något gott till kaffet hamnade i korgen. Hon bytte in sin lott mot två nya, för det är så trevligt att ha något att se fram emot.

Väl hemma planterade hon om sina pelargoner, ute hade de blommat klart och snart skulle nattfrosten ta dem om hon inte tog hand om dem ordentligt. 
Det smakade gott med fika efter det.  Hon åt hon två av de mazariner hon köpt. Visserligen hade det nog räckt med en, men hon tyckte allt hon kunde unna sig lite extra nu när hon var ensam.

Sedan lade hon sig och vilade. Eftermiddagsluren var, trots allt, den bästa. När hon vaknade satte hon sig för att läsa lite på telefonen. Hon gillade att hänga med i det tekniska även om andra saker i hennes liv kanske var åt det mer traditionella hållet. Det var då det hände.

Plötsligt hade ungdomarna börjat använda sig av ett nytt tecken, nog trodde hon att det skulle tydas som en smiley men helt säker kunde man inte vara. Vad var det för fel på det gamla sättet? Det där kolonprickarna kom först och sedan följdes av andra delen i ett parentestecken. Nu hade de, ungdomarna alltså, vänt på det. Det såg fortfarande ut som en glad gubbe, men den var vänd åt andra hållet än hon var van.

I den stunden kände hon sig mycket gammal.

lördag 5 oktober 2013

En bokdröm som kom av sig

När jag, på kvällen, lägger bokmärke i boken (Ja, bokmärke. Det är förbjudet att vika sidor i böcker!) och lägger den ifrån mig, släcker lampan och sluter ögonen, så börjar det. Det är då jag drömmer trevliga drömmar. Två favoriter:
  • Att vinna 10 miljoner på Triss.
  • Att ge ut en bok.
I går valde jag bokdrömmen. Bäst jag låg där och funderade över det där samtalet från Förlaget med stort F, var jag tvungen att pausa. Plötsligt var jag inte så säker längre. Jag kanske inte vill ge ut en bok. Alla de där orden jag tryckt ur mig kanske ska få stanna här hemma. Något förvirrad fick jag byta dröm. Och sedan somnade jag.

Idag funderade jag vidare. Och kom till samma slutsats. Jag är inte så säker längre. Inte för att jag inte vill att någon ska läsa, tro mig, det vill jag. Mer för att jag är så fruktansvärt osäker på allt det där andra som verkar innefattas i ett författarliv. Marknadsföring av sig själv. Den lilla, lilla, lilla spillra av utrymme man behöver skapa sig för att överhuvudtaget kunna få ut sin text. Som borde vara den stora, stora, stora för att någonsin kunna ägna mer än lediga nätter åt skrivande. Jag har, den senaste tiden, sett så många som för fram sig själva på diverse sociala medier. Som hela tiden talar om vilka de är och vad de har gjort. Som visar sig för förlag, som trycker på varje gång en chans dyker upp. Och kanske är det den biten som gör att jag inte vill.

Det där är inte jag. Jag ser inga fel i dem som gör så, fattar att det är vad som behövs för att få en liten plats bland flödet. Det där otroligt stora flödet där man behöver synas hela tiden. Och om man då, som jag, inte är så väldigt säker på att man vill synas alls så kanske man ska låta bli från början.

Nu behöver jag kanske inte ens fundera över saken. Det där lilla nålsögat som kallas utgivning, är i princip oträffbart. Men ikväll blir det nog 10 miljonersdrömmen igen.

Ximen Nao och hans sju liv av Mo Yan

Jag skrev ju om en bok på över 600 sidor som jag börjat läsa. Som verkade rolig och lovande. Det var denna.

Ximen Nao blir i början av boken skjuten och hamnar i dödsriket. Där möter han kung Yama som motvilligt, efter mycket tjat, går med på att låta Ximen Nao återfödas. Det blir inte som han tänkt sig, dock. När han återvänder till livet är det som åsna. Dessutom verkar han ha kvar en del av sina minnen från livet som människa. Vi får sedan följa Ximen genom fler återfödelser ända tills han i slutet återuppstår som människa.

Det var roligt att läsa om Ximen åsna. Berättarperspektivet tar sin utgångspunkt i honom och jag fnissade flera gånger åt hur han överlistade och lurade både människor och djur. Berättelsen kändes som en saga och att jag inte kunde hålla ordning på persongalleriet, spelade ingen större roll. Fokus låg på åsnans berättelse och den var en trevlig bekantskap.

Det var sedan jag började tröttna. När Ximen åsna återföds till Ximen tjur ändras berättarperspektivet och jag tappar bort mig ett tag. När jag så hittat rätt igen börjar bihistorierna utökas och jag förlorar mig i ett virrvarr av personer och händelser, som säkerligen kan anses som viktiga i helheten, men som stör min läsning. Plötsligt kräver berättelsen massor av mig och jag tillhör inte läsaren som bläddrar tillbaka till beskrivningarna av vem som är vem, för att komma ihåg. Det blir också råare desto längre in i boken jag kommer. Både djuren och människorna ändrar karaktär och även det är just detta som Mo Yan vill skildra, hur staten under denna tid förändrades, har jag svårt att ta det till mig. Jag har aldrig upplevt så svåra tider som denna bok skildrar, men är verkligen människorna så lättstyrda. Allihop?

Jag kan inte hitta någon att identifiera mig med, och kanske är det därför jag till sist ger upp. Det är möjligt att den sista halvan av boken förklarar saker som hade fått mig att tycka mer om berättelsen, men mina skumläsningar av utvalda sidor ger mig inga sådana tecken. Det känns mer som om eländet växer desto närmare slutet man kommer.

Jag har också svårt för att fastna i ett djurs berättarjag. Har inte funderat över det tidigare, men inser nu att jag aldrig valt en sådan bok själv. Jag funderar dessutom på om det kan vara så svårt för mig att fastna eftersom namnen är så svåra att särskilja. Kanske hade det varit lättare om det varit namn jag tidigare mött?

Gillar du djurjag och känner en utmaning i att hålla reda på ett brett persongalleri? Vill du läsa om det kommunistiska Kinas utveckling från 50-talet och framåt så är kanske denna bok för dig. För mig var den inte.

torsdag 3 oktober 2013

Man kan tro att det är nära

Så som jag tjatar om hur sjuk jag är. Det är det inte. Men nog funderar jag.

IDAG HAR JAG INTE ENS ÖPPNAT EN BOK!
Trots detta:

 
 

Saker man lär sig när man är sjuk

  • Candy Crush gratisapp ger en för få liv.
  • Alla har fikarast klockan 10.00, då är alla på Facebook.
Sedan var det visst inget mer. Men med så viktiga lärdomar kan jag lugnt slappna av. Vad kan vara viktigare?

onsdag 2 oktober 2013

Det är ändå bara en kort period

Jag har, under en period, funderat över varför jag inte tänker längre. Jag menar det, på riktigt. Tankarna når inte ända fram. Inte alla, åtminstone. Känslan när man känner sig korkad är fruktansvärd. Men jag har inte orkat engagera mig i vad som händer i världen. Nog har även min hjärna snuddat vid händelser som flimrat förbi i tidningar men de har aldrig fastnat. Det där är inte riktigt jag.

Idag gick jag hem från jobbet. Med näsan full av snor och huvudet fullt av surrande getingar. Med ögonlock som inte riktigt gick att öppna hela vägen och fullt av stickiga fjädrar i halsen. Den där förkylningen som jag inte släppt fram, protesterade och vägrade släppa mig. Hemma var huset tyst och kallt när jag bytte om till pyjamas och kröp ner i sängen. Surfade runt lite och var alldeles ensam. Jag var inte tvungen att somna för att jag snart skulle upp. Var inte tvungen att lyssna så ingen blev bortrövad. Var inte tvungen att planera något som eleverna skulle få ta del av. Det var bara jag och jag hade flera timmar på mig att bara vila.

Då kom allt tillbaka. Åsikterna. Suget att tycka. Ledsamheten över hur det kan vara. Ilskan över hur det kan bli. Glädjen över sådant som varit och ska bli. Jag somnade i det där. Om drömde om det. Blandat och utan sammanhang. Så som det är. Och vaknade i det igen. Och hann tänka färdigt över tankarna.

Man kan tappa tankarna ibland. De finns där och vilar. Även om jag inte riktigt gillar den där känslan av ovetskap så behöver den inte ta fasta.

Då andas jag väl ut igen, då. Och återgår till halvfärdiga tyckanden. Ett tag till. Koncentrerar mig på det basala och lämnar det andra. Just nu är det sova, äta, hålla i skruttarna och utmana eleverna som är nummer ett. Och två. Och femtioelva.

Det kan jag vila i.



söndag 29 september 2013

Nej

Det skulle kunna vara så att det räcker nu. Att tre dagar med böcker och bokfolk är nog. Att lusten skulle vara stillad för ett tag. Att drygt en väska med nya böcker skulle räcka. Att man inte orkar lyssna på fler författare. 

Tyvärr är det inte så.

torsdag 26 september 2013

Tjoho!

Nu.
Nu är jag här.
Nu är jag säker.
I morgon går vi in på bokmässan.
Helgen på året när jag inte är boknördigast av alla.
Jag är lycklig!

fredag 20 september 2013

Kanske i morgon

Jag är ful, korkad, elak, töntig och kan inget.
Jag är också väldigt mycket medveten om att i morgon är en annan dag. 
God natt!

torsdag 19 september 2013

Jag känner doften

Det är torsdag kväll och jag är trött. Så fruktansvärt trött att jag ingenting förmår. Förkylningen som tar plats just nu, skjuter jag undan. Jag vet, det ska man inte, men jag orkar bara inte låta den ta över. Huvudvärken ligger som en dimma och jag borde sova. Nu. Men så kommer jag på det.

Om en vecka befinner jag mig i Göteborg!

Det är något med den där helgen. Böcker, boknördar, litteratur, galningar och textfetichister. Sådana som jag. Jag vet redan nu att jag kommer bli galen av habegär. Att jag inte kommer vilja lämna den där stora hallen fast jag inte orkar befinna mig där längre. Att jag kommer vilja köpa alla, men förmodligen kommer vela över de flesta. För runt nästa hörn, eller kanske bara ett litet steg bort, finns mer. Mitt bankkonto är tyvärr inte lika stort som köplusten när det kommer till små sammanfogade bokstäver.

Jag borde sova nu. Men först ska jag bara surfa in och förnimma doften av den där lyckan, på Bok och Biblioteks hemsida. Huvudvärken låtsas jag inte om. Den är mindre än begäret.

söndag 15 september 2013

Det finns regler

Man går upp i tid.
Man gör något. 
Man duschar och borstar tänderna.
Man ser till att man har ätit. Det går inte om man är hungrig.
Man ordnar till det i sovrummet. Det går inte om det är stökigt.
Man tar av sig den varma tröjan.
Man lägger sig ovanpå ett täcke och drar  ett annat över sig.
Läser något oengagerande.
Låter ögonen nästan falla ihop.
SEDAN kan man sova middag.

Annars går det inte. Det fattar ni väl?

lördag 14 september 2013

Förbannade gubbe!

Här går man och förälskar sig, på det där sättet man gör i gubbar som gör en vansinnig men som förklarar varför de gör som de gör genom att beskriva sin bakgrund så att det värker i hela kroppen.
Man lyssnar på honom och försöker städa under tiden, men tappar bort sig och hittar sig själv sittandes på soffkanten med känslorna sprutande åt alla håll.
Så tar det slut. Han går och har inget mer att berätta.
Om ni får chansen, släpp in honom. Han är En man som heter Ove och det är Fredrik Backman som låtit mig lära känna honom. Det är jag tacksam över.

fredag 13 september 2013

I mörkret hem

Och nu sitter jag på bussen hem. När jag gick på frågade jag chauffören om det fanns möjlighet att stanna utanför mitt hus, istället för på busshållplatsen. De busshållplatser jag har tillgång till ligger nämligen utefter mörka vägar. Vägar där ingen ser och ingen hör. Jag vill helst inte gå själv där. Bara tanken stoppar mig.

Innan jag gick på stod jag och väntade. Ensam i det inglasade väntrummet. Där ingen ser och ingen hör. Det stoppar mig. Om någon kom och ville göra något ont med mig, är jag ensam.

Just den här busschauffören kunde tänka sig att stanna mellan hållplatserna. Kunde tänka sig att stilla min oro. Jag är tacksam. I kväll kommer jag trygg hem. Andra gånger går jag fort. 

För om ingen ser. Och ingen hör. Vem finns där då?

torsdag 12 september 2013

Äntligen

Det kan lätt kännas lite motigt när man får hem en bok som har cirka 600 sidor, som är inbunden, som skiljer sig från mig och som bör läsas på en månad.

Då blir man lätt lycklig när de två första kapitlen får en att le. Får en att längta efter mer. Trots att man verkligen inte orkar.

En sådan bok behövde jag nu. 

tisdag 10 september 2013

Till storskruttan (som är alldeles för lik mig)

Rakt genom de arga uttalen.
De sura tillsägelserna.
De irriterade orden.
Gnället.

När orken tryter.
När tjatet överskuggar det andra.
När inte huvudet gör det man vill.

Se rakt genom det.

Allt är bara oro.
Älskande.
Omsorg.

Fast jag inte förmår visa det.

Inte så ofta som jag vill.

lördag 7 september 2013

Listdags

Mina värsta.
1. Snor i näsan
2. Snor i huvudet
3. Snor i barnen
4. Snorpapper
5. Snor 

torsdag 5 september 2013

Kan vi prata om gardiner

Det är ju väldigt trevligt att få upp nya gardiner ibland. Eller hur?

När höstmörkret börjat krypa närmre och man vill mysa med tända lampor och sånt därn't.

Men vad man inte vill, det ska jag berätta för er.

Man vill inte köpa nya gardiner och upptäcka att de inte är tillräckligt breda och komma på att det gör inget för man kan ha längder bakom och sedan stryker man dem och fixar till dem och hänger upp dem och tycker det blir skitfult och sedan kommer ens sjuka sjuåring och säger att det där gråa var fult och sedan är de väldigt blåa och då orkar man inte ta ned dem och varje gång man kommer in i köket ryser man för att det ser ut som en inredningsbild i Elloskatalogen à la 1985.

Det vill man inte.

onsdag 4 september 2013

Jag repriserar mina inlägg

Det var visst höst nu igen.

Dubbad hönsmamma

Det kommer ut en liten, liten bebis. Yttepytte och det enda man väntar på är att de ska göra framsteg. Bli en vecka. Skratta. Rulla sig. Ta sig fram själva. Börja prata. Ja, ni fattar. Man vill att de ska växa upp och gläds med varje litet steg.

Tills en dag. När man släpper barnet fritt och hon går själv över parkeringen och in på fritids. Utan att behöva mig. Och senare samma dag när hon rider själv. Utan ledare, medan jag sitter på läktaren.

Man gläds lika mycket. Eller, om möjligt, ännu mer. Hon klarar sig själv. Kommer en vacker dag att kunna vara utan mig. Kunna ta sig fram i livet även när jag inte går bredvid och leder.

Då gråter man också. Och längtar tillbaka till den där dagen när hon var yttepytte.

måndag 2 september 2013

Inte nu, men snart

Lite som att ha slut på ord. Som om flödet stannat i takt med att skrivandet i fantasins värld tog slut. Som om de eventuella tankar jag lyckas få fatt på inte riktigt stannar kvar, för när klockan slagit sovdags för barnen, är de redan försvunna. Som om allt jag lyckas uppbringa nu är korta utrop när jag inte lyckas gå vidare i Candy Crush. Den här gången heller. Som om de meningar jag uttalar i elevernas närvaro tar slut när jag sitter i bilen hem.

Jag orkar inte prata. Eller skriva. Inte just nu.

fredag 30 augusti 2013

Ge mig gärna applåder

"Jag måste tanka." Min första tanke på morgonen.
Åker in på macken, tankar, betalar, kör vidare.

Utan att våndas!
Innan jobbet!

onsdag 28 augusti 2013

I dag firar vi

Det är mjölbaggarnas dag.
Man kan också kalla den "skåprensningsdagennäralltmjölihusetslängsbortochmanfårköpanytt".

Eller "(valfri svordom)skitvadjagärtröttpåmjölbaggedagen".

Det är roligt nästan jämt!

måndag 26 augusti 2013

Nu är det dags för nästa. Och nästa efter det.

Jag må vara nördig, galen, fetischist, idiot eller vad ni väljer att kalla mig. Men faktiskt. I morse hade jag en stund hemma ensam. Öppnade manuset, som jag bestämde mig för att vara färdig med i går, och började pilla lite i det. Flyttade något kommatecken, ändrade något ord, lade till lite, drog ifrån lite. Man hinner mycket sånt på tio minuter. Sedan bestämde jag mig för att det var tvunget att vara nog. Så snabbt jag kunde stängde jag ner min icke-anslutna skrivdator, tog med mitt älskade USB-minne (som jag aldrig går hemifrån utan) och satte mig vid den andra datorn. Gick direkt till mailen och skickade iväg det. Testläsarna har nu fått det. Jag har lovat mig själv att inte pilla mer innan de har sagt sitt. Jag kopplar bort.

Sedan åkte jag till jobbet. När jag fick några sekunder över började jag fundera över nästa manus. Det som jag har en vag grundidé för. Som jag behöver skriva synops på och som behöver en mer utvecklad intrig. Jag har inga färdiga namn än och jag behöver nog läsa in mig lite eftersom jag kan ytterst lite om skeppsbyggande under 1600-talet. Vad jag vet (tror jag) är på vilket sätt manuset kommer knytas till det som nu är ute och flyger. Släktskapet är klart. Även miljön och...nej inget mer.

Det bästa är att jag har en idé till. En tredje del som jag också behöver skriva synops till. Som är något mindre utvecklad än den andra, men som också har koppling till både nummer ett och nummer två.

Skönt då att jag inte kommer bli sysslolös.

söndag 25 augusti 2013

Och sedan då

När jag kommer på saker som inte alls blev rätt. Som jag måste fixa till innan jag öppnar för andra.

Arrrrrrrrggggggghhhhhhh!!!!!!!!!!

Så där ja!

Idén till mitt manus föddes för flera år sedan. Vi stannade till vid Alvastra klosterruin och där fanns en smal trappa som ledde ned till ett matförråd. I mitt huvud väcktes tankar över hur det kunde varit att leva som nunna på medeltiden. Vilka tankar, känslor och våndor fanns hos de som blivit placerade i kloster utan att själva vilja det? Vad skulle hända om en man på färd stannade till för härbärge och fattade tycke för någon av nunnorna? Om känslorna var besvarade?

Jag påbörjade min berättelse då men den hamnade i träda. Annat kom emellan och jag hade inte en tillräckligt tydlig intrig som höll hela vägen.

I början av juni i år var jag på skrivkurs med Simona Arnstedt och plötsligt tog allt fart igen. Under sommaren har sena kvällar och nätter varit min skrivtid. Några dagar på biblioteket har också hjälpt till att lägga ord till dokumentet och jag har lånat böcker, besökt klostret och googlat för brinnande livet.

I kväll satte jag punkt för min första genomläsning. Nu finns ett råmanus, säkerligen med massor av hål, stavfel och konstiga vändningar, men ett råmanus är det.

Jag SKA skicka det till andra nu. SKA se till att andra får tycka. SKA se till att fylla de där hålen och rätta till de där felen.

Jag måste. Den längtan som finns när det gäller publicering är större än rädslan för refusering.

Och faktiskt. Jag är nöjd redan nu. Över att jag kommit så långt. Nu kan jag bara bli nöjdare.

lördag 24 augusti 2013

Besvikelsen

Man köper väry mycket godis. Favoriter.
Kommer hem. Börjar äta. Rotar runt. Hittar inget man gillar.

Men vad i...!



onsdag 21 augusti 2013

Bloggens vara

Jag har flera inlägg i huvudet. Flera böcker jag läst. 

Men tyvärr.

Just idag är jag uppfylld av annat. I morse pirret av att möta nitton nya försteklassare. Sedan nyupptäckten av sjuåringars funderingar och häftiga tankebanor. I slutet av skoldagen värmen när några utropar: "Ja! Vi har kramdag idag." Och nu: tröttheten.

tisdag 20 augusti 2013

Utvärdering

Sömn ger mer ork. Och lite mindre uppretad hjärna. Punkt.

Och nu när jag sovit en natt måste det betyda att jag kan vara vaken igen.

måndag 19 augusti 2013

Får väl prova då

Det finns visst något samband mellan sömn och koncentration.
Sömn och icke-ontihuvvet.
Sömn och orka göra något.

Tänkte testa det.

Jag har gjort motsatsen idag.

söndag 18 augusti 2013

Det hände något

Jag har varit en jäkul på att skriva ned under detta manusskrivande. Först synops. Sedan varje ord som flöt fram. Varje sida som lades till. Varje dag jag plitade ned någon text. Jag hade stenkoll.

När jag klistrat ihop början och slut, började jag om. Läste från början och lade till en hel del, medan annat ströks bort. Hela tiden med stenkoll på var i manuset jag var, hur många sidor det var sammanlagt och hur många jag hade kvar.

Idag hände något. 

Jag börjar närma mig slutet av min första genomläsning. Sedan har jag, i princip, lovat att andra ska få läsa. Jag har ett hum om vilka jag vill ska få tycka till. Men hjälp!

Ska andra verkligen få lov att läsa det som jag fantiserat fram, det som är fyllt av meningsbyggnadsfel, klyschor och fåniga lösningar? Det som, i realiteten, kommer framkalla fniss, inte på grund av humor i texten, utan snarare för att det är larvigt alltihop. 

Nja, jag vet inte jag. 

Man kan ju också lägga ner. Typ.

onsdag 14 augusti 2013

Sammanfattning

Det är alltid lika skönt att få veta vad man gjort/ ätit den senaste månaden.

Eller deprimerande.

Välj vilket alternativ ni vill.

tisdag 13 augusti 2013

måndag 12 augusti 2013

Jag är lite mindre korkad på jobbet

Lägg gärna märke till de två senaste.
DET ÄR VÄL SNART SLUT PÅ SOMMAREN?
VA?!
VA?!

Blir det inte frost snart?



Den där första sprittande glädjen över att ha egen gurka som infann sig för drygt en månad sedan.

Den har lagt sig nu.

Hur mycket variation finns det egentligen?

Kan man äta bara gurka?

Hur många kan man prångla ut till alla man känner?

Så många frågor, så jäkla mycket gurka.

söndag 11 augusti 2013

Sammantaget blir det nog balans

Och jag tänker som så här.

Jag måste ha mina gråtdagar.
Mina utbrottsdagar.
Mina skrattdagar.
Mina ömkansdagar.
Mina drömmardagar.
Mina pirrimagendagar.
Mina rädslodagar.
Mina surdagar.

Jag har, för inte alltför längesedan, befunnit mig där allt det där tonades ned. Där alla känslor var lite mindre. Lite mer light. Lite tråkigare.

Det var inte jag. Därför tog jag mig bort från det.

Då får jag väl ta den här skiten ibland. 

För att vara jag.

Små-stor skrutta

Hon, storskruttan, vill se på film. För hon är trött.

Han, lillskrutten, vill vara med pappa och fiska. Mycket tydligt deklarerade han att jag inte behövde vara orolig för "vi är med båten långt ute".
Så jag skiter väl i att vara orolig.

Bra. Då kan jag sova ett tag.

lördag 10 augusti 2013

Bad mama

Nej. Nu får du leka på ditt rum en stund.
Ja. Det är min gömda hand.

fredag 9 augusti 2013

Världens smartaste

Jag tar ungarna till stan.
Låter dem välja varsin bok och varsitt smycke på Myrorna. 
Går vidare till Panduro.
Köper gipsformar och gips.
Åker hem och bjuder på köttbullar.
Gör gips som nu bränner.
Pysslar halsband.
Till middag äter vi pastasallad, på skruttarnas begäran.

På onsdag är sommarlovet slut.

Då kommer de komma ihåg att den här sommaren, var den som mamma pysslade och gav oss den mat vi ville ha.

För man minns alltid det sista bäst, eller hur?


torsdag 8 augusti 2013

Lord Guyons dotter av Elizabeth Chadwick

Det har gått segt med läsning under andra delen av den här sommaren. Precis innan jag fick semester hade jag kommit igång och plöjde böcker med en väldig fart. Njöt av det och hittade flera jag gillade. Några jag inte gillade hittade jag också, men de lade jag bort ganska fort. Precis som jag skrivit tidigare hade jag bestämt mig för att bara njutningsläsa. Det har jag gjort också, men det har varit trögt. Kanske beror det på att jag själv skrivit så mycket och därför ofta befunnit mig i den världen och med de karaktärerna. Jag har, flera gånger, kommit på mig själv att jämföra det jag läser med det jag skriver. Vänt på formuleringar och kommit på nya vändningar. Positivt, visserligen, men jag saknar avslappningen som infaller när man läser och försvinner in i texten.

Nu har jag ändå läst ut en bok Lord Guyons dotter av Elizabeth Chadwick. När den här boken kom ut, 1991, var jag tretton år. Jag läste allt jag kom över men nu i efterhand inser jag att jag missat mycket. Den romantiska genren, eller den historiska, lockade aldrig. Det är först under det senaste året jag hittat dit, med hjälp av Simona Ahrnstedt. Jag är lite glad över att jag har så mycket kvar. Den här boken ingår i en serie och är del två. Jag har inte läst den första men det spelade ingen roll. Året är 1126 och historien handlar om Adam de Lacey, en riddare som återvänder hem efter att varit ute och slagits. Där möter han sin styvsyster, Heulwen, som just är i färd att gifta sig med en man Adam hatar, Warrin de Mortimer. Adam och Heulwen har alltid dragits till varandra och nu blir det allvar.

Det finns mycket i den här historien jag gillar, miljön, hur driven berättelsen är och det faktum att relationen mellan Adam och Heulwen får ta stor plats. Jag har inte velat lägga bort den även om jag inte heller känt någon längtan efter att läsa när jag inte kunnat. En hygglig underhållning, helt enkelt.

Det jag inte gillar är det faktum att författaren skriver in för mycket "fakta-kunskaper". Mycket av det som beskrivs hade jag själv kunnat räkna ut vad det var om jag bara fått chansen. Inget som jag brydde mig mycket om, men ändå lade jag märke till det.

Nu ska jag tvinga mig att välja en ny bok så att jag kanske kan få till några riktigt bra läsar-nätter innan jag börjar jobba igen.

onsdag 7 augusti 2013

Vad jag är

Jag är sur.
Och trött.
Och lättirriterad,
Och sugen på godis.
Och inte alls mätt efter rest-middagen.
Och ångerfull för att jag sa till försäkringsgubben att han kunde ringa idag. 
Och trött.
Och ledighetsuttråkad.
Och lekplatsuttråkad.
Och ensamhetstörstande.
Och trött.

Om ni verkligen undrar är jag trött också.

Fast det har VERKLIGEN inget med det andra att göra.

tisdag 6 augusti 2013

Frågesport med finfina priser

Vad ser ni på bilden?

A. Ett klassiskt exempel på hur snygg man blir i "shape up"-kläder.

B. Ett klassiskt exempel på hur läcker man känner sig när man jämför sig med bilden på paketet av "shape up"-kläder.

C. Ett klassiskt exempel på att man, återigen, fallit för rea-frestelsen och handlat saker som man aldrig kommer använda eftersom man inte bara känner sig som en korv, man ser ut som en också. Särskilt där "shape up:et" tar slut och det som shapats poppar ut.

Rätt svar föräras med en "shape up"-skitsak som ingen någonsin kommer kunna använda och kan man det, behöver man det inte.

Säg inget

Jag har en hemlis som kryper runt i kroppen. Pockar på. Vill komma ut. Den är inte så väldigt stark än, men den viskar till mig.

För så här:
Jag älskar mina ungar.
Jag älskar att kunna göra vad jag vill.
Jag älskar att få strutta runt hemma.
Jag älskar att kunna äta vad jag vill.

I lagom mängd.

Beredda?

JAG VILL BÖRJA JOBBA NU.

Men säg det inte till någon.

lördag 3 augusti 2013

Tjoho!

Hej bokmässan!
Jag vill härmed bekräfta att jag kommer att deltaga i eventet även detta år. Mitt sällskap kommer, som vanligt, att ge mig den rätta känslan av förvirring och trygghet. Kan hända att vi, som brukligt, somnar tidigt. 

Jag vill gärna berätta att denna helg tillhör en av dem då jag är lycklig. Vad annat kan man vara? Böcker, boknördar, världens bästa vän och jag.

Vi ses då!

Mvh Tråktanten

fredag 2 augusti 2013

Jag skymtar allt där borta

Alltså försäkta mig, va. Men denna solsprutande dagen är faksom lite seg. Allaredan.

Var är rutininerna?
Var tog engamenentet vägen?
Vem lät tidon rinna bort?
Vem ätade upp all mat?

onsdag 31 juli 2013

Nej

Jag lyckades inte nå mitt mål med 300 sidor råmanus innan juli var över. Men banne mig blev det 237 sidor skrivet! 73598 ord fyller nu dessa sidor. Snart, snart har jag skrivit klart början som sedan ska få möta slutet vilket jag började med.

Sedan är det bara klistra, redigera, skriva om, lägga till, stryka, läsa själv och låta andra läsa, kvar. 

Och faktiskt, jag känner mig ( just nu) nöjd.

tisdag 30 juli 2013

De där känslorna

Kan möjligtvis vara så att jag är helt normal. Eller inte. Döm själva.

Jag blir vrålförbannad. Analyserar hur det känns i kroppen. Vad tänker jag? Hur beter jag mig? Hur rör jag mig?

Jag blir ledsen. Analyserar hur det känns i kroppen. Vad tänker jag? Hur beter jag mig? Hur rör jag mig?

Jag är jätteglad. Analyserar hur det känns i kroppen. Vad tänker jag? Hur beter jag mig? Hur rör jag mig?

Jag känner vilken känsla som helst. Analyserar hur det känns i kroppen. Vad tänker jag? Hur beter jag mig? Hur rör jag mig?

Varför? För att jag måste kunna beskriva saker i mitt manus, såklart. 

Så gör väl alla?

Kan någon ställa upp?

Jag har en bra idé.

Vad sägs om att gräva en djup grop? Sedan hoppar man ned i den.
När någon (utan att prata med en eller titta på en) sedan fyller igen gropen, är man nedgrävd.

Tills en annan dag.

måndag 29 juli 2013

En stunds upptäckarlusta

Vet ni vad?
Vi har massor av tv-kanaler!

Denna nya upptäckt gjorde jag ikväll, när jag vågade mig nedför trappen med min kaffekopp för att inmundiga denna tillsammans med min man. Det gick att bläddra och bläddra och bläddra. Varje gång dök en ny kanal upp som jag inte hade en aning om. Att det sedan inte fanns något att se ändå, var väl ingen direkt överraskning. Det var kul så länge det varade.

Sedan gick jag. Möjligtvis kan det vara så att den där han som jag är gift med, tyckte det var lika bra. Han verkar inte alls lika imponerad av utbudet som jag. Han ser visst bara en kanal i taget.