Jag hamnar där av en slump. En sökning ger mig förslaget och jag kan inte låta bli att gå till beskrivningen. På Wikipedia finns en bild och jag är inte säker till en början men när jag klickar upp den i helskärmsbild vet jag. Barnens Ö. Det gula huset där jag tillbringade två kollosomrar som barn. Huset där jag grät varje kväll och längtade hem, där jag skydde lekaktiviteterna så ofta jag kunde, där jag låtsades ha en egen blodsockerapparat för att de andra hade det, där jag tyckte maten var allt annat än god.
Men också huset där jag var som alla andra eftersom de också hade diabetes, där jag blev vansinnigt kär för första gången, där kärleken dessutom var besvarad, där jag fnittrade mig genom dagar och nätter, där jag grät när det var dags att åka hem.
Där ledarna var hemska men också fantastiska, där jag för första gångerna i mitt liv var utan mamma och pappa i flera veckor, och klarade det.
Det är något särskilt med det där huset. Ikväll kom det över mig en stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar