Slutsatser

Efter en timmes städning har jag nu kommit till beslut.

Inköpsstopp på batterier, påskfjädrar, ballonger och glasunderlägg. Inte för att någon någonsin köpt något av det, men ändå.

Just när man tvivlar som mest

Jag har inga skrivprojekt just nu. Planer, ja. Men inget påbörjat. I text i alla fall. 

Jag vet det. Har varit med om det förut. Jag sjunker. Kan inget. Längtar inget. Hoppas inget. När det gäller skrivande.

Och så får man ett mail. Som lyfter upp och ger lite hopp. Som får mig att tänka att jag kan lite, ändå.

Nej, inget om manuset. Men väl om en novell. En novell tillräckligt bra att finnas med i en antologi. 

Hurra!

Sånt som jag hört men inte riktigt tror är sant

Jag har fått berättat för mig om människor som inte alls köper en endaste liten bok. Som anser att det inte alls är så att man måste köpa flera om man kommer i närheten av dem. Eller råkar se dem på nätet eller funderar över dem.

Det kan väl ändå inte vara sant?

En helg i djurens tecken

Lus
Katt
Hund
Häst
One Direction

Det är för sent

Inga fler ändringar.
Inga fler tillägg.
Inga fler strykningar.
Det går inte nu.
Mailet är skickat.
Manuset i andras händer.

Jahaja.

Den här släpper jag inte ifrån mig nu.

Jag har börjat träna igen

Joråvars.
Igår sprang jag, eller gick lite och sprang lite och dog när jag skulle försöka andas. Det var väldigt skönt. Och jag kände mig hemskt duktig.

Bestämde då att jag skulle cykla träningscykel ikväll. Det gjorde jag. Trots tusen insulinkänningar under dagen eftersom jag sprang i går.

Det var tungt att cykla. För jag är ju otränad. Trodde jag. Tills jag tog ett blodprov och insåg att jag alldeles, alldeles strax skulle ligga på golvet om jag inte stoppade i mig någon väldigt blodsockersnabbhöjande föda.

Här kommer det verkliga problemet.

När hjärnan vid mycket lågt blodsocker säger: ät, då gör jag det.
Efter en stund säger intelligenshjärnan: sluta ät, då gör jag inte det. Blodsockerhjärnan står nämligen fortfarande på varningsläge och säger: ät tills du slutar svettas och skaka. Så då gör jag det. Tills jag mår illa. Och får magknip.

Tur jag inte tränar för att gå ner i vikt. Då hade det varit bättre att låta bli.

Jag vet ju hur man gör

• Jag hör soundtracket i mitt huvud- varför får jag det då inte att fasta i texten?
• Jag vet hur man gestaltar- varför gör jag inte det då?
• Jag vet precis var texten behöver broderas ut- hur kan det komma sig att jag ändå inte gör det?
• Jag fattar att en del övergångar är totalt onödiga- varför är det då så svårt att göra det?
• Jag hatar när karaktärer blir hängande i luften- varför har jag inte sett till att få in dem i sammanhanget?

Jo, det skulle vara sista genomläsningen, men när man hittar och hittar och hittar saker som inte alls stämmer överens med hur man vill att det ska vara, då kanske det behöver till några fler. Jag brukar aldrig vara en sådan som gör om i evigheter, men den här gången kan jag inte släppa. Skicka, skicka, skicka skriker jag hela tiden. Gör om, gör om, gör om skriker jag ännu högre strax efteråt.

Jag vet ju hur man gör- varför gör jag inte så då?

Måste sluta...

...läsa igenom mina gamla inlägg. Så fort jag hittar ett stavfel, en särskrivning eller någon konstig formulering dör jag skämsdöden litegrann.

Det har jag gjort nu.

Om att vara MacGyver

Igår såg jag på Babel. Där var Charlotte Rogan på besök och pratade om sin bok Livbåten. Den handlar om 39 människor som förliser från ett skett 1914. De lyckas rädda sig och hamnar i en livbåt där de sedan kämpar för att överleva. Bokens huvudperson är Grace och när hon beskrevs i programmet verkade hon vara en överlevare. Författaren och Jessica Gedin diskuterade också vem man skulle vara om man hamnade i en sådan situation och det fick mig att fundera över vem jag skulle vara.

I mina drömmar är jag personen som är påhittig och löser alla de problem som dyker upp. Hon som till sist kommer på det där som gör att alla räddas och lever lyckliga i alla sina dagar. Lite som MacGyver. Tänker mig att jag plockar ur en liten knapp ur mina kläder, plötsligt kommer ihåg allt jag lärt mig om tekniska prylar och lyckas koppla ihop den där knappen med en liten pryttel från någons annans kläder eller tändare, och så kommer en signal att sändas som en GPS och, VIPS, så kommer helikoptern. Typ. När jag är vaken kommer jag ihåg att jag inte ens med instruktioner lyckas koppla tekniska saker till att fungera.

En annan person jag skulle vilja vara är den som ser till att hjälpa alla. Pysslar om, är den som tröstar, säger rätt saker och ser till att även i den allra värsta stunden känner alla att de har det bra. Jag reder ut konflikter och ger insikter till dem som inte orkar ta sig ur ego-tänket: Jag framför alla! Typ.

Det finns en person jag inte vill vara. Den som roffar åt sig den sista maten. Som snikar sig in i andras fickor och lyckas få tag på mackan som de sparat för att fördela så att de ska hålla sig in i det sista. Den som ser sin chans att ta platsen i mitten för att vara säker på att aldrig falla överbord och inte drar sig för att lägga handen mot någons rygg och trycka till när det står mellan den och mig. Den som är sig själv närmast.

Jag önskar inte heller vara den som gav upp. Som i första sekund tänkte att det var slut. Som offrade mig och hoppade över kanten istället för att ens fråga om det fanns plats för en till. Den där som inte tyckte sig vara värd att överleva eftersom jag ändå inte kunde tillföra något. Den som inte är värd något.

Jag inser något. Jag har aldrig varit i kris, eller krig, eller katastrof. Jag har ingen aning om vad som skulle hända inom mig om jag plötsligt stod där. Ensam i världen utan chans att överleva. Om jag inte slogs. Om jag inte stal. Om jag inte tänkte på mig. Jag kan aldrig veta hur mitt psyke skulle reagera och vilket agerande just jag skulle utsätta mig själv och andra för. Tack gode Gud för att jag sluppit erfara det. Och om det skulle ske kan jag bara hoppas att jag omvandlas till MacGyver. Det är vad jag vill.

Våndan av det som man inte vet när man är lågstadielärare

För några månader sedan satte jag punkt i det där manuset jag skrivit på under två års tid. Skickade iväg det till några för genomläsning och bestämde mig för att inte öppna dokumentet på länge. Jag höll mitt löfte och lät skrivdatorn ligga undanstoppad på ett ställe där jag inte ens såg den. Tänkte inte på den ens. Att livet i övrigt just nu går i racerfart hjälpte till att hålla sig undan, men faktum var att jag inte hade något sug att ens försöka.

För några veckor sedan började jag sakna de där två människorna jag så intensivt umgåtts med under, framförallt, sommarens nätter. Plockade fram datorn, öppnade upp dokumentet och började läsa. Besvikelsen när jag insåg att texten inte höll den kvalité jag önskade, blev för mycket. Jag bestämde mig för att aldrig drömma ens om att ge ut något. Det var ingen idé. Aldrig någonsin skulle det ske ändå. Jag skulle för evigt få skriva för min egen skull och stoppa undan det i något hörn.

Det höll inte så länge. Drömmen är för stor, känslan av skriven text och en berättad historia som delas av andra, ville inte släppa. Så jag plockade fram allt igen och gav mig på det. Skrev om, raderade, skrev till. Plockade in något kommatecken, ändrade något stycke. Läste, läste och läste tills jag läst igenom allt. Igår kväll somnade resten av familjen tidigt. Och jag läste klart. Strök delar jag inte vet om jag vågar släppa ut. För om, OM jag någonsin skulle låta andra, sådana jag inte bestämmer själv, att läsa, då vet jag inte om jag klarar det. Jag menar delarna som behandlar sex. (Klarar knappt av att skriva det ens.) De finns sparade och jag tycker de behövs för historien, men HERREGUD!, jag är ju lågstadielärare. Då vet man inte sånt. Eller något.

I alla fall. Jag har tagit ett beslut. Typ. Eller något. Tror jag. Eventuellt.

En sista genom läsning.

Sedan skickar jag. I mitt följebrev kommer även de två följande manusidéer jag har, att följa med. Sedan får jag väl vänta på refuseringarna. Sådana har jag fått förr och det var inte så farligt. Under tiden skriver jag ned nästa berättelse. Det är som om 1620-någonting kallar på mig. Då hade de väl inte sex?

Jag tvättar

Där håller ingen mig sällskap.

Aktiviteter för lärare och föräldrar

Näpp! Jag hittade ingen lus.

Och nu hittar jag inte huvvet heller.

Blogga? Näe

Det gårn'te.

Från och med just precis nu

Är det förbjudet att ha något annat än strumpbyxor i den här familjen.