Lurad

Nu blir jag faktiskt lite besviken.

Jag har sett bilder i tidningar på sådana som gett ut böcker, sjungit låtar och annat sån't där.

Alla är glada, snygga, lyckliga.

Idag är jag huvudvärkig, ful, trött, ledsen. Förresten har jag sett att de har rent hemma och snygga möbler också.

Det har inte jag.

Det måste vara fel.

Kolla!

Kolla! Kolla! Kolla! Kolla! Kolla! Kolla!

Den här katalogen gör (nästan,litegrann) att till och med jag vill läsa läskiga böcker. Och så min då.

Men den har jag redan läst.

http://issuu.com/morkersdottirforlagdarkdaughterpubl/docs/katalog_webb

I morgon

I morgon tänker jag blogga. Hoppas ni tänker läsa då.

Hoppas verkligen det.

Nu är det natten.

Hurra! Och väldigt mycket hjälp!

Jag vet precis var jag befann mig när berättelsen kom till mig. I ett svalt sommarsverige stannade vi till vid Alvastra klosterruin. Vi vandrade runt med barnen och fascinerades av det som nu finns kvar. Efteråt stannade vi också vid Gudhems klosterruin. I Gudhem kunde pilgrimer och andra stanna till på det hospits, där nunnorna var skyldiga att ta hand om de anländande. Här finns fortfarande en källare bevarad och när jag stapplat mig nedför trapporna och hukade inne i den, fick jag bilder.

Det dröjde länge innan jag sedan satte igång att skriva på det som skulle komma att utvecklas till ett helt manus. Det manus som kom att handla om Vendela och Andreas. Som utspelar sig i Vadstena under 1478 och som jag nu skrivit på, researchat, strukit i, lagt till, tröttnat på, försvunnit i, längtat till och månat om under säkert två års tid. Det som i somras tog riktig fart och gjorde att jag satt uppe halva nätterna, när alla andra sov. Det som jag sedan fått refuserat. Som jag knappt orkat tänka på. Som jag nästan lämnat helt. Precis som annat skrivande.

Jag har hamnat i telefonträsket, precis som många andra. Det första jag gör på morgonen, samtidigt som jag tar blodsocker, är att kolla mailen och Facebook. Det kan man tycka något om. I lördags tyckte jag mycket om att jag gjorde just detta. Där fanns ett mail från ett förlag som ville ge ut mitt manus. Som undrade om jag fortfarande var intresserad.

Det tog en stund, kanske några timmar, innan jag verkligen förstod. Sedan. Sedan sjönk det in och känslan av att någon ville använda mina ord, låta dem tryckas i en bok, att någon ville hjälpa mig att dela den berättelse jag haft inom mig, var overklig. Lyckan ihop med rädslan var och är så skrämmande underbar att jag har svårt att ta till mig detta. I ena stunden vill jag helst ångra mig. I den andra skrika ut till alla jag möter.

Nu är det sant. Nu är det på riktigt. Jag har en framsida. Jag har en titel. Jag har en preliminär utgivning. Nu ska jag bara hålla ihop.

Sömn

är inte alls överskattat oavsett hur glad man än är.
Det är lite mycket nu.

Berättar mer snart, snart, snart.

Torka aldrig tårar utan handskar del 2 och 3

Det var ett tag sedan jag läste första delen i serien och då var jag alldeles betagen. Nu bestämde jag mig för att fortsätta och när jag väl lagt bort del 2, Sjukdomen så fortsatte jag av bara farten med del 3, Döden.

Jag kan inte sätta fingret på bad det är som är annorlunda i de två senare delarna, men något gör att jag inte sugs in i dem på samma sätt. Jag flyter lika lätt över språket, jag bär med mig texten även när jag är någon annanstans och jag är glad att få fylla de kunskapshål kring denna tid. Det är i stunden jag läser som känslorna inte är lika starka. Endast några få gånger känner jag hur det hugger tag i bröstet, ändå saknar jag det inte.

Något som jag reagerar på är att historien är så inriktad på de lösa förbindelser de allra flesta verkade ha. Kanske är det sanningen men jag undrar över alla de andra, de som inte levde ut sina lustar. I samma stund jag nu skriver det inser jag att det förmodligen är en annan historia. 

Böckerna är briljanta, jag kan inte annat än hålla med hyllningskören. Jag är tacksam att historien finns tillgänglig och att jag tagit del av den.

Vårluften

Klockan är fyra och ute är det vår. Inne har jag sovit en stund och dricker nu kaffe. Barnen vill skriva berättelser på datorn och spela på plattan. Vi har inhandlat nödvändiga tapetsaker inför renovering och endast vistats ute när vi gått till och från bilen. 

Paniken på det?

Bestämmer mig för att strunta i den och stanna inne hela dagen. Ta bilen för att köpa ost och vara en innemänniska trots att jag vet hur bra man mår av att andas frisk luft. Precis som man gör av att äta nyttig, hemlagad mat istället för de senaste dagarnas färdigmat som vi serverat. 

Det mår jag också bra av.

När det hände

Den här dagen.

Datumet kommer alltid finnas kvar.

Vädret.

Platsen jag stod.

Tiden.

Och resten.

Det här kommer alltid vara en underbar dag!

Fredagsbuffe

En korv risgrynsgröt.

Två Billys panpizza.

En kopp te.

En tallrik fil med banan och kli.

I morgon blir det nog lite bättre.

Hur man lurar en boknörd att det är julafton

Gå till byns lilla, lilla bibliotek.

Träffa en fantastisk bibliotekarie.

Hitta böcker och annan läsning i hennes händer/ på hyllorna/ på borden.

Låna. 

Åk hem.

Jag tycker verkligen ni ska läsa det här

Jo men jag tycker mig ha det lite besvärligt ibland. När jag... äh, inte vet jag. Det är som en fis i rymden. Jag tillhör ju de med goda förutsättningar. Som man inte kan behandla hur som helst. Jag är ju frisk, gubevars. För friskhet väljer man ju själv. Hur skulle man annars kunna förklara?

Läs!

http://pipansblogg.blogspot.se/2014/03/utanforskap-och-storkok.html?m=1

Det där lilla som gör så mycket

Det är bara Facebook. Det vet jag väl. Och kanske skulle man tänka att det betyder inte ett smack. 

Men jag väljer annorlunda. Tänker att man gör det för att man vill. 

Jag har födelsedag idag. Inget stort. En vanlig dag med skillnaden att jag fått massor av grattishälsningar. Det blir som en påminnelse att jag någon gång, på något sätt varit i kontakt med dessa människor som sedan tyckt att jag är tillräckligt mycket människa för att jag ska få finnas i deras liv. I smått eller stort. I bakgrunden eller bredvid. Det betyder en del. Ganska mycket faktiskt.

Jag är glad idag. 

Den mogna "mörk choklad-åldern"

Jag verkar ha uppnått den där åldern/ kvinnoklubben där man "gillar en bit mörk choklad efter middagen". Där man "mår illa av ett geléhallon, för det är ju så sött". Där man "lika gärna kan äta frukt, för det är lika gott." Där man "faktiskt inte ens är sugen längre på godis, jag har vant mig av med det."

MOAHAHAHAHAHAHA! Säger jag till alla er.

För här är dagens höjdpunkt. Lyckan i en plastig billighetspåse.

 

Och ja, den är öppnad. Och jag tog inte bara en bit. Och jag var inte det minsta sugen på ett äpple istället. Och jag mår inte...jo faktiskt lite illa.

 

Men det är det värt!

Den onda dockan

Kan vara så att vi drabbas nu. Om hennes tillstånd beror på för mycket badande eller andra orsaker, får vara osagt. Nu begraver jag henne. 

Bäst att inte säga något riktigt än...

Jag har fått en tidig födelsedagspresent av min man. Nämligen den här författarklinik . Och HURRA
vad jag är glad för det.
Jag bokade snabbt som en iller och anslöt mig till fejsbokgruppen och scrollade mig genom de inlägg som fanns. Inspirationen på topp och lyckan över att få åka på något skrivaraktigt igen. Det kändes alldeles för länge sedan. Sedan hittade jag ett inlägg som inte alls är citerat korrekt men som lät ungefär så här: Låter kul men det är väldigt nära bokmässan.

Hoppsan.

Bokmässan måste jag såklart åka på. Och författarkliniken är helgen innan.

Jag håller tyst om det här ett tag. Tror jag.

En annan sorts utsaga

Förmiddagen ägnades åt en ljuvlig stund på stan med storskruttan. Vi tittade runt. Inget tjat från någon av oss, ingen stress och en god fika. 

Hemma ville barnen cykla och jag tog mig tid att göra det med dem. 

När storskruttan sedan gick för att leka satte jag mig med lillskrutt framför Barnkanalen. Febrilt erbjöd han mig att sova medan han låg i min famn och såg på tv. 

Det är en sorts lugn som inträffar de där dagarna när man orkar ge barnen så där mycket som man vill utan att hela tiden vara på väg någon annanstans.

Jag önskar jag kunde göra det oftare, inte bara när det gäller barnen. Stanna där jag är och inte vara i tanken någon helt annanstans. 

Det är en bra dag. Jag är en bra människa. 

Kanske beror det också på att jag fick vara allt det där andra igår.

Enligt egen utsaga

idag är jag en dålig lärare.
En dålig medarbetare.
En dålig joggare.
En dålig mor.
En dålig ...(fyll i vad du vill)
En dålig allt man kan tänka sig.
Så jag skickade manuset.
Jag är ju ändå dålig så det spelar liksom ingen roll.
BLÖK!

Plötsligt...

...kände jag ett jättestort behov av att läsa/redigera/skriva om/radera/ta någon annans manus. För nu känns det liksom alltså lite som att någon tror att hen kommer få läsa ett spännande manus. 

Och så kommer min skit.

Typ. Ba. Dåra.

Och så tänds hoppet lite

När jag (tok)surfar runt för att se om det finns några förlag att skicka till, mailar ett klockan nio på kvällen och får svar 06.51.

Lite eftersläntrande, utlästa böcker

Den senaste månaden har varit trög när det gäller läsning. Tills jag hittade En halv gul sol, då. Ändå har jag lyckats slutföra två böcker.

Min mormor hälsar och säger förlåt av Fredrik Backman har jag haft som ljudbok. Lyssnat på sporadiskt när jag varit ute och gått, när jag städat och i bilen till och från jobbet. Jag var rädd för att börja med den eftersom jag tyckte så väldigt mycket om En man som heter Ove. Ofta, ofta har jag läst två böcker i rad av en författare jag gillat, och sedan blivit besviken. Den här gången behövde jag inte bli det. Jag gillar att Backman behåller sin berättarstil samtidigt som det här är en helt annan historia. Jag har gråtit, skrattat och tagit till mig historien med hull och hår även om vissa bitar av den känns något overkliga. Eftersmaken är varm med en viss känsla av sorg. Sorg över ett samhälle som kanske inte alltid är vad man önskar.
Backman beskriver människorna med snygg gestaltning och jag har inga problem att svälja hans kopplingar, även om det är de delarna som känns något överarbetade.
Det är en bok som bör läsas och jag hoppas att det här författarskapet kommer fortsätta i samma spår.

Gone girl av Gillian Flynn råkade bli läsning på engelska. Jag var tveksam till om jag skulle få med mig innehåll och antydningar med tanke på hur länge sedan det var jag läste på engelska, men det kändes inte som ett hinder. Texten flöt på och jag upplevde att jag fick med mig det mesta även om jag inte förstod alla orden. Jag gillade boken som är en deckare, fast mer beskriver relationen mellan det par där kvinnan försvunnit. Eller... Jag gillade den ända fram till de femtio sista sidorna.
Jag hängde med i oväntade vändningar, i det karaktäristiska språk författaren skapat för de båda och i det spaningsarbete som finns med. När upplösningen är nära kändes det dock som om Flynn tröttnat. Kanske var hon urless på att sitta still eller så hade hon hittat någon ny historia att berätta, för plötsligt var det som om hon rusade fram genom handlingen. När sista sidan var vänd var jag, i det närmaste, förbannad. Jag hade velat att den historia som var så väl planerad och genomarbetad hade fått fortsätta så, men tyvärr blev det platt på slutet. Synd på en mycket bra idé.

Nu läser jag Heja, heja av Martina Haag när jag är trött. Andra delen av Gardells Torka aldrig tårar utan handskar: sjukdomen när orken är lite större. Snöret, fågeln och jag av Ellen Karlsson på jobbet tillsammans med eleverna och i bilen lyssnar jag på Mig äger ingen av Åsa Lindeborg. Och så några andra som jag börjat i men lagt bort. Hoppas läsningen nu flyter på i samma anda som den senaste veckan. Sedan är det bara skriveriet jag behöver ta upp igen.

Det här med nyttan

Jag är inte alldeles säker på nyttan av att ha börjat motionera. Jodå, det är jätteskönt, jag känner mig duktig, jag blir ( säkerligen) starkare, jadajadajada...

Men godissuget som inträder? Som måste stillas? Som jag också stillar. 

Vad är nyttan med det?