torsdag 31 oktober 2013

Jag stänger ner

Idag ber jag om ursäkt till:

Alla människor i världen som inte har tillräckligt att äta.
Alla som är utsatta för olika övergrepp.
Alla som lever i små eller stora krig.
Alla som tyngs av saker som gör dem ledsna.
Alla som inte orkar.
Alla som inte kan.
Alla som inte blir rätt behandlade.
Och alla andra.

Det är mitt fel.

Tycker jag när jag överöses av allt detta. Jag vill göra något för alla. Och det fattar till och med jag, att det kan jag inte. Det är inte det att jag inte hjälper någon men det blir aldrig tillräckligt. Hjärnan suger in allt och orkar inte sortera. Istället blir det för tungt. Därför måste jag stänga ner nu. Låta bli att läsa om dem alla. Det är, för tillfället, det enda sättet. Det vet jag. Så nu gör jag det. Hur illa till mods det än får mig att känna mig.

Mina fräknar av Sofia Hallberg

Karin är 40 år och gift med Mats. Hela dagarna när Mats befinner sig på jobbet, mestadels utomlands, sitter hon vid sitt fönster och betraktar alla de som rör sig i parken nedanför. Livet är inte riktigt som hon tänkt sig. Hon har inget jobb och är väldigt ensam. Förhållandet med Mats går, minst sagt, på sparlåga, men det är väl så det blir när man levt länge tillsammans? En dag skönjer hon något på sin fräkniga kropp. Det hon ser är bokstäver och där och då händer något.

Jag har länge varit nyfiken på den här boken. Läste Sofias blogg när hon hade den på Debutantbloggen och tyckte boken lät spännande. Men, som det blir ibland, kom andra böcker emellan. Nu har jag läst den i min bokcirkel och jag är så otroligt glad för det.

Hela boken har en ton som är mjuk. Innehållet, som blir tryckande tungt, mjukas upp av just tonen och jag klarar att fortsätta läsa även de gånger jag snuddar vid ångestkrypningar i hela kroppen. Det finns något varmt i det, samtidigt som det karga sätt Karin har tränger sig fram till mig som läsare. Det finns så mycket att relatera till, även om mitt liv inte ser ut som Karins. Det är något så vanligt i det ovanliga och jag suger in allt. Jag gillar att människorna i boken inte är så tydligt svart-vita, det ger mig hela tiden känslan av att allt det här skulle kunna pågå, och säkert gör det precis det också.

Språket är en historia för sig. Sofia är en mästare på gestaltning och inte en endast gång tappar jag fokus för att orden inte fungerar, något som händer ganska ofta annars.

Det här är något av det bästa jag läst på länge.
Bild från http://sofiahallberg.se/sample-page/

måndag 28 oktober 2013

Vi har en lugn dag

Att VABBA en intesåvärstsjuksjuåring är lite som att vara på cirkus, tivoli, efterkrogen-ställe, badhuset, klockan-strax-före-julklappsutdelning, Ullared och Panduro.

På samma gång.

lördag 26 oktober 2013

Det kan stämma

Man blir knäpp av att vara förkyld för länge. Det här tänkte jag i morse:
"Om jag tar på mig stödstrumpor frisknar jag nog till fortare."

fredag 25 oktober 2013

Idag funderar jag över...

...varför det är så farligt att berätta att man gillar sitt jobb? Eller älskar det. Kan någon berätta det?

När jag började min första läraranställning för snart 12 år sedan brann jag. Osäker, javisst. Men det var så roligt. Aldrig glömmer jag kommentarerna. Från flera. "Vänta du bara. Om några år kommer det inte vara så roligt." Och jag tänkte att de kanske hade rätt, men jag hoppades att de hade fel.

Än så länge har de fel. Jag älskar mitt jobb. Blir upplyft av att gå dit. Träffa eleverna. Diskutera. Undervisa. Sitta i personalrummet. Skratta. Vara upprörd. Möta föräldrar. Planera. Utföra. Jag gillar det fortfarande. Och brinner. Och jag är säker på att jag gjorde rätt val då.

Det är klart att det finns saker jag tycker är fruktansvärt tråkigt. Som jag avskyr. Som jag aldrig någonsin skulle göra om jag inte var tvungen. Som jag helst vill slippa. Men ska jag vara ärlig så är det jämförbart med min familj. Jag vill inte byta familj även om det finns allt det där fruktansvärda där också. Jag skulle ljuga om jag sa att allt var underbart. Precis så är det med jobbet.

Nu är det lov för eleverna en vecka, och jag kommer sakna dem. De där tjugo som jag träffar veckans alla vardagar. Den dag jag inte gör det, då hoppas jag att jag har kraft att göra något annat.

torsdag 24 oktober 2013

Det spelar faktiskt ingen roll

Och så läser jag om familjerna som inte har det som behövs. Inte mat så att det räcker till. Inte varma kläder. Inte hela skor. Inte blöjor. Allt det där som krävs i det samhälle vi lever. Som krävs för att man ska ha en dräglig tillvaro. Det där som krävs av förskolan. Eller av skolan. Det som krävs för att kunna delta på samma villkor som alla andra. Det grundläggande. Vara varm. Vara mätt. Vara ren.

Av olika anledningar har de inte det. De familjer som finns runt omkring. Och jag vet att det finns de som kunnat påverka åt ett annat håll men inte gjort det. Och de som inte alls kunnat påverka. Det har ingen betydelse. Det är här och nu de lever i den där verkligheten. Jag gör det inte.

Så hittar jag ett sätt att hjälpa. Jag kan dela med mig av några hundralappar så att en eller flera familjer får mat. Kanske behöver de strumpor eller värktabletter. Kanske är behovet av en bulle till utflykten större. Det har inte jag med att göra.

Jag är medveten om risken att bli lurad. Nog finns det en och annan, även om jag har svårt att tro att de är många, som utnyttjar system för att det är enkelt. Men vet ni? Det spelar ingen roll. Besvikelsen jag skulle känna över att bli lurad är så liten i jämförelse med glädjen över att kunna ge någon det de behöver just då, att jag tar den risken. Jag väljer att tro det bästa om människor. Och hoppas att det leder till någons vila.

tisdag 22 oktober 2013

Man får väl be om ursäkt

Men en kokosnöt som jag trodde väl på vad folk sa. 

"Vilken tur att vi fick en sådan fantastisk sommar. Nu har vi tankat så vi orkar hela den mörka årstiden." 

Och så. Det värsta.

"Efter en sådan fin sommar har man stärkt immunförsvaret."

DÅ SKULLE JAG GÄRNA VILJA VETA VARFÖR JAG ÄR FÖRKYLD FÖR FEMTE VECKAN I RAD!

söndag 20 oktober 2013

Det jag läser nu

Det jag läser nu har en del övrigt att önska. Jag har kommit ungefär 50 sidor in och upplever språket som korthugget. Som om det vore novellspråk. I kortare text hade det fungerat, men att läsa en hel bok på detta sätt blir inte bra. 

Det finns också en hel del konstiga formuleringar och jag märker att den som skrivit nog blivit blind för sin egen text. 

Dessutom stämmer inte vädret överens. Det som i ena kapitlet är en varm period, har i nästa blivit en vår med kalla vindar. 

Jag gillar storyn, tycker ploten är intressant men anser att den som skrivit detta behöver arbeta med sin text innan den är färdig att sugas in av andra. 

Läsa klart ska jag, det tycker jag texten är värd efter de timmar som lagts ned av den som skrivit. Jag kommer hitta mer saker att arbeta med, det är jag säker på. Att jag kommer få arbeta hårt med att rätta till allt, är jag också säker på. 

Den som skrivit? Det är ju jag.

lördag 19 oktober 2013

Det blir aldrig nog

Jag fastnar vid fotona av barnen som hänger på väggen. De där de ler rakt mot mig. Där de är sådär glada och fina som de är. Där de ler rakt mot mig som de brukar. Där de visar vilka fantastiska människor de är. Länge står jag där. Värme i kroppen och lycka. Lycka över att ha dessa små människor i mitt liv. Lycka över att de kom just hit, till oss.

Det är så lätt att älska dem. Där och då.

Men jo, såklart älskar jag dem alltid. Sådär som man gör med sina barn. På det där sättet som är obeskrivligt och så stort att det inte kan få plats någonstans. Såklart gör jag det. Och såklart är jag medveten om att jag visst orkar visa det. Ofta. Ofta är de nära, nära. Ofta pratar vi. Om allt och inget. Om stort och smått. Och visst skrattar vi. Med varandra.

Ändå är det allt det andra som gnager till när blicken vandrar mellan barnen i soffan och barnen på bilden. När jag inte kan ha dem i knät. När jag snäser, höjer rösten eller skäller. Fast det inte var så farligt. När jag inte kan pussa dem mer än tusen gånger. När jag inte, när jag inte, när jag inte. Det är vad som gnager.

Det är lätt att älska sina barn. Det finns inget annat. Älskandet är liksom det enda.

Ändå är det aldrig nog.

fredag 18 oktober 2013

Boel och Oscar av Josefine Sundström

När Boel, efter lång tid utomlands, flyttar in i det arkitektritade huset, vill hon vara ifred. Hon är sårad och har inga planer på att återuppta sitt forna liv. Vad hon inte räknat med är att Oscar, som är nästan hundra år och har ritat ombyggnaden av huset de båda nu bor i, ska lägga sig i. Det gör han efter att de tvingats mötas efter en vattenläcka och plötsligt blir det inte alls som någon av dem tänkt sig.

Jag läste Vinteräpplen för några år sedan och har sedan dess väntat på nästa bok av Josefine, eftersom jag älskade den första. När jag nu läst tvåan är jag inte besviken. Den håller inte riktigt samma klass men är en trivsam bok där språket flyter lätt. Aldrig behöver jag stanna upp för att fundera över formuleringar eller betydelser och jag tror att det är precis vad jag behöver. Jag tycker om böcker som behandlar tunga ämnen men ändå inte krånglar till det.

Jag kan tycka att relationerna ibland är något välsmorda, de försök till gnissel som finns, skyndas förbi och försvinner för fort. Åtminstone för huvudpersonerna. Kanske hade det blivit mer intressant om man fått mer av dessa.

Men det är en fin bok som lämnar en skön känsla efter sig. 

Rekommendera den tänker jag göra. Punkt.

torsdag 17 oktober 2013

Om det där som kallas jobb

Fördelar:
Du kan få exakt hur många kramar du vill.
Ettor är sju år och ger dig inblick i hur kroppens alla leder är mycket böjbara.
Ettorna älskar att fantisera och tar tacksamt emot de uppslag som ges och driver dem vidare i all oändlighet.
Ettorna älskar att diskutera och driver även detta vidare i all oändlighet.
Ingen har lika självklara svar som de här.
" Mina" ettor älskar att rocka loss till Heavens on fire när vi räknat tiokompisar jäääääääättelänge.
Ettorna suktar efter mer. Nästan hela tiden.
De här ungarna får mig att skratta. 
Ettorna kommer ihåg vad jag sagt när jag glömmer.
Ettorna är människor med mycket stora hjärtan och obeskrivlig längtan att göra andra gott, även om de glömmer det ibland.

Nackdelar:
Ettorna fiser när de behöver.

onsdag 16 oktober 2013

måndag 14 oktober 2013

Måndag

Har jag sagt att jag gillar måndag?

Nähä. 

Det kan bero på att jag inte gör det heller.



Ja. Det här inlägget tillhör kategorin: jag är inte det minsta konsekvent. Någonsin. Eller kanske ibland men jag vet inte när. Inte just nu i alla fall.

söndag 13 oktober 2013

Novell 1

Igen

Aldrig hade friheten varit närmre. Eller gjort mer ont. Astrid böjde sig längre ut över relingen för att se Vätterns blanka yta brytas sönder av skrovet. De små bubblor som bildades spred sig över vattnet för att sedan försvinna bort. Det var början på det nya. Men inte mindre viktigt, slutet av det gamla.

Brevet hon fått i sin hand hade sirliga, svagt lutande bokstäver på kuvertet. Överkanten var svagt fransig, redan öppnad av någon, trots att bokstäverna formade hennes namn på framsidan. Hon mötte inte Fru Johanssons blick när hon mottog det. Det behövdes inte, fnysningen var visserligen knappt hörbar, men Astrid hade lärt sig tyda dess innebörd. Nigningen blev djupare än hon tänkt sig, men det var ingen som såg den ändå. Frun hade redan vänt sig om. På kammaren satte hon sig ned och strök över sitt namn med fingret. Aldrig hade hon fått ett brev förut. Ingen hade någonsin velat säga henne något. Hon själv hade skrivit många men svaren hade uteblivit. Det här var inte heller ett svar, det visste hon. Men kanske början på något. När hennes darrande händer till sist vågade dra ut det skira pappret från kuvertet, höll hon andan. Lät ögonen söka sig över texten om och om igen innan hon förstod dess innebörd.  Hon hade inte vågat lita på att hon läst rätt. Men det var sant, det som stod. Det var henne de ville ha som hushållerska. Henne, den oansenliga Astrid, flickan som aldrig lyckades bädda sängen på rätt sätt. Som inte saltade såsen tillräckligt, som inte såg till att de vita kornen försvann från Herr Johanssons rockkrage. Det var henne de ville ha.

Brisen tilltog och hon kramade hårt om kuvertet i den vänstra fickan. Väskan hon höll på sin andra sida, fick hennes axel att värka. Aldrig att hon skulle släppa den. Hon hade vikt sina klänningar noga. Ville inte att det skulle bli fler skrynklor på dem än nödvändigt. De var slitna, men rena. Det hade hon sett till innan hon lämnade huset. Den finaste hade hon på sig. Längst ned, under klänningarna, hade hon lagt sina andra ägodelar. Bibeln. Klockan. Och så kortet.

Flickorna höll i sin pappas händer när Astrid neg framför dem. Motvilligt släppte de taget när han sträckte fram handen för att hälsa. En mjuk varm hand. Torr och trygg. Lite av knuten i magen löstes upp och hon vågade sig på ett leende. Det hon fick tillbaka var förtroendeingivande. Stegen blev lättare än på länge när hon gick bakom de tre fram till den bil som skulle ta dem till huset. Det var första gången hon suttit i en bil och när direktören startade och körde fram på vägarna genom skogen, var det en konstig känsla som fyllde henne. Om hon sett henne nu. Kanske gjorde hon det. I så fall var hon nog lika varm inombords som Astrid själv.

Såsen var utsökt. Köttet mört och fint. Hon lagade mat för en kung. Orden som mötte henne efter middagen var svåra att ta emot. Kanske ville han bara att hon skulle känna sig välkommen. Astrid själv visste hur svårt hon hade att laga mat som var välsmakande. Så många gånger hon förstört de fina råvaror som fanns. Så många gånger Herr och Fru Johansson fått ge sig iväg på restaurang för att slippa gå hungriga. Den mat Astrid lagade var bukfylla, inget annat. Men direktören var snäll, flickorna också. De åt tills faten var tomma och tackade Astrid efteråt. I köket bet hon sig i läppen medan tårarna rann. Kanske var det hennes tur nu.

Den lätta knackningen fick henne att rycka till. Någon morgonrock hade hon inte och nattlinnet var så tunt att hon kunde varit naken. Innan hon öppnade slog hon filten om sig för att skyla det värsta. Det kunde bara vara han. Astrid bedyrade att allt var i sin ordning. Att hon skulle sova gott och att hon inte behövde något mer. Så som direktörer gör, hade han också ett mönstrat glas i handen med bärnstensfärgat innehåll. Blicken glansig men fortfarande varm. Precis som alltid. När hon stängde dörren hörde hon hans steg försvinna bort.

Flickornas sovrum var tyst. De somnade båda när Astrids röst viskade fram trollen och vättarna ur sina gömställen. De hade alltid funnits där även om de varit gömda länge nu. Samma ord som hon själv somnat till, fick nu två andra mörkrufsiga flickor att komma till ro. Tillbaka i sitt eget plockade hon fram fotot. Viskade tack både till henne och till Herren som lett henne hit. Här där någon åt hennes mat. Såg henne med varma ögon och somnade till hennes röst. Slutligen hade hon fått lugn. När hon lade ner huvudet på kudden andades hon tungt och långsamt. Sömnen kom direkt.

Astrids hud  mot varma händer. I nattens mörker irrade blicken. Inte förrän hon kände doften blev det klart. Den brännande heta doften av bärnstensfärgad direktörsdricka fyllde rummet. Och tyst började knuten dras åt. Igen.

torsdag 10 oktober 2013

För första gången

För första gången har jag läst en nobelpristagare innan priset tillkännagetts. Man jublar bland massorna. Och visst, nog skriver hon lättillgängligt. Inte tunt, inte alls dåligt, inte svårtolkat, inte bara för dem som har stor läsvana.

Ett välförtjänt pris som jag absolut tycker var ett framsteg hos de som valt. Många älskar hennes texter.

Att jag tyckte de var alldeles för långtråkiga säger förmodligen mer om mig. Nu är jag till och med lite, lite sugen på att testa någon annan av hennes samlingar.

onsdag 9 oktober 2013

Det är kontrasterna jag vill åt

Jag älskar att springa- när jag är sjuk.
Jag är väldigt intresserad av mode- när jag inte bytt från mjukisbyxor på tre dagar.
Jag suger åt mig sminktips och make over-tv -när jag varit förkyld en vecka.
Jag vill gärna bo ensam i lägenhet  -när huset varit fullt av familj och pannan ska fyllas och utemöblerna står kvar och blommorna i blomlådan vissnat och alla vill ha middag och alla kläder är otvättade.
Jag älskar grönsaker - när jag stått vid godisskåpet för länge.
Jag vill läsa en hel dag - när huvudet inte orkar koncentrera sig på något.
Jag suktar efter massor av pengar - när jag inte alls kan göra/ köpa allt jag vill.

Även om jag har det riktigt bra och för det mesta är rätt nöjd med allt det där jag faktiskt har.

Nu är det okej att säga "Gå och lägg dig!"

måndag 7 oktober 2013

Bilder ljuger väldigt bra

Meet Slirran.
Vår alldeles nya bebis. Tre månader gammal har hon skrikit efter mamma hela natten. Längtat efter närhet men varit livrädd för minsta rörelse. Tryckt under sängen, inte ätit, inte varit på lådan.

Jag har allt tänkt på henne under dagen. Haft dåligt samvete för att hon varit ensam. Tänkt att hon legat där och ropat efter mamma.

Ikväll är hon galen. Rädd? Not so much. Skriker? Hela tiden.

Ännu en galen katt i detta hus, närmare bestämt den tredje i ordningen. Och jag tycker fortfarande Räcersmurfan är ett mer passande namn.

söndag 6 oktober 2013

Sagan om den lilla tanten

När den lilla tanten ätit sin potatis- och broccolisoppa åkte hon för att handla. Svenska äpplen, kattmat och något gott till kaffet hamnade i korgen. Hon bytte in sin lott mot två nya, för det är så trevligt att ha något att se fram emot.

Väl hemma planterade hon om sina pelargoner, ute hade de blommat klart och snart skulle nattfrosten ta dem om hon inte tog hand om dem ordentligt. 
Det smakade gott med fika efter det.  Hon åt hon två av de mazariner hon köpt. Visserligen hade det nog räckt med en, men hon tyckte allt hon kunde unna sig lite extra nu när hon var ensam.

Sedan lade hon sig och vilade. Eftermiddagsluren var, trots allt, den bästa. När hon vaknade satte hon sig för att läsa lite på telefonen. Hon gillade att hänga med i det tekniska även om andra saker i hennes liv kanske var åt det mer traditionella hållet. Det var då det hände.

Plötsligt hade ungdomarna börjat använda sig av ett nytt tecken, nog trodde hon att det skulle tydas som en smiley men helt säker kunde man inte vara. Vad var det för fel på det gamla sättet? Det där kolonprickarna kom först och sedan följdes av andra delen i ett parentestecken. Nu hade de, ungdomarna alltså, vänt på det. Det såg fortfarande ut som en glad gubbe, men den var vänd åt andra hållet än hon var van.

I den stunden kände hon sig mycket gammal.

lördag 5 oktober 2013

En bokdröm som kom av sig

När jag, på kvällen, lägger bokmärke i boken (Ja, bokmärke. Det är förbjudet att vika sidor i böcker!) och lägger den ifrån mig, släcker lampan och sluter ögonen, så börjar det. Det är då jag drömmer trevliga drömmar. Två favoriter:
  • Att vinna 10 miljoner på Triss.
  • Att ge ut en bok.
I går valde jag bokdrömmen. Bäst jag låg där och funderade över det där samtalet från Förlaget med stort F, var jag tvungen att pausa. Plötsligt var jag inte så säker längre. Jag kanske inte vill ge ut en bok. Alla de där orden jag tryckt ur mig kanske ska få stanna här hemma. Något förvirrad fick jag byta dröm. Och sedan somnade jag.

Idag funderade jag vidare. Och kom till samma slutsats. Jag är inte så säker längre. Inte för att jag inte vill att någon ska läsa, tro mig, det vill jag. Mer för att jag är så fruktansvärt osäker på allt det där andra som verkar innefattas i ett författarliv. Marknadsföring av sig själv. Den lilla, lilla, lilla spillra av utrymme man behöver skapa sig för att överhuvudtaget kunna få ut sin text. Som borde vara den stora, stora, stora för att någonsin kunna ägna mer än lediga nätter åt skrivande. Jag har, den senaste tiden, sett så många som för fram sig själva på diverse sociala medier. Som hela tiden talar om vilka de är och vad de har gjort. Som visar sig för förlag, som trycker på varje gång en chans dyker upp. Och kanske är det den biten som gör att jag inte vill.

Det där är inte jag. Jag ser inga fel i dem som gör så, fattar att det är vad som behövs för att få en liten plats bland flödet. Det där otroligt stora flödet där man behöver synas hela tiden. Och om man då, som jag, inte är så väldigt säker på att man vill synas alls så kanske man ska låta bli från början.

Nu behöver jag kanske inte ens fundera över saken. Det där lilla nålsögat som kallas utgivning, är i princip oträffbart. Men ikväll blir det nog 10 miljonersdrömmen igen.

Ximen Nao och hans sju liv av Mo Yan

Jag skrev ju om en bok på över 600 sidor som jag börjat läsa. Som verkade rolig och lovande. Det var denna.

Ximen Nao blir i början av boken skjuten och hamnar i dödsriket. Där möter han kung Yama som motvilligt, efter mycket tjat, går med på att låta Ximen Nao återfödas. Det blir inte som han tänkt sig, dock. När han återvänder till livet är det som åsna. Dessutom verkar han ha kvar en del av sina minnen från livet som människa. Vi får sedan följa Ximen genom fler återfödelser ända tills han i slutet återuppstår som människa.

Det var roligt att läsa om Ximen åsna. Berättarperspektivet tar sin utgångspunkt i honom och jag fnissade flera gånger åt hur han överlistade och lurade både människor och djur. Berättelsen kändes som en saga och att jag inte kunde hålla ordning på persongalleriet, spelade ingen större roll. Fokus låg på åsnans berättelse och den var en trevlig bekantskap.

Det var sedan jag började tröttna. När Ximen åsna återföds till Ximen tjur ändras berättarperspektivet och jag tappar bort mig ett tag. När jag så hittat rätt igen börjar bihistorierna utökas och jag förlorar mig i ett virrvarr av personer och händelser, som säkerligen kan anses som viktiga i helheten, men som stör min läsning. Plötsligt kräver berättelsen massor av mig och jag tillhör inte läsaren som bläddrar tillbaka till beskrivningarna av vem som är vem, för att komma ihåg. Det blir också råare desto längre in i boken jag kommer. Både djuren och människorna ändrar karaktär och även det är just detta som Mo Yan vill skildra, hur staten under denna tid förändrades, har jag svårt att ta det till mig. Jag har aldrig upplevt så svåra tider som denna bok skildrar, men är verkligen människorna så lättstyrda. Allihop?

Jag kan inte hitta någon att identifiera mig med, och kanske är det därför jag till sist ger upp. Det är möjligt att den sista halvan av boken förklarar saker som hade fått mig att tycka mer om berättelsen, men mina skumläsningar av utvalda sidor ger mig inga sådana tecken. Det känns mer som om eländet växer desto närmare slutet man kommer.

Jag har också svårt för att fastna i ett djurs berättarjag. Har inte funderat över det tidigare, men inser nu att jag aldrig valt en sådan bok själv. Jag funderar dessutom på om det kan vara så svårt för mig att fastna eftersom namnen är så svåra att särskilja. Kanske hade det varit lättare om det varit namn jag tidigare mött?

Gillar du djurjag och känner en utmaning i att hålla reda på ett brett persongalleri? Vill du läsa om det kommunistiska Kinas utveckling från 50-talet och framåt så är kanske denna bok för dig. För mig var den inte.

torsdag 3 oktober 2013

Man kan tro att det är nära

Så som jag tjatar om hur sjuk jag är. Det är det inte. Men nog funderar jag.

IDAG HAR JAG INTE ENS ÖPPNAT EN BOK!
Trots detta:

 
 

Saker man lär sig när man är sjuk

  • Candy Crush gratisapp ger en för få liv.
  • Alla har fikarast klockan 10.00, då är alla på Facebook.
Sedan var det visst inget mer. Men med så viktiga lärdomar kan jag lugnt slappna av. Vad kan vara viktigare?

onsdag 2 oktober 2013

Det är ändå bara en kort period

Jag har, under en period, funderat över varför jag inte tänker längre. Jag menar det, på riktigt. Tankarna når inte ända fram. Inte alla, åtminstone. Känslan när man känner sig korkad är fruktansvärd. Men jag har inte orkat engagera mig i vad som händer i världen. Nog har även min hjärna snuddat vid händelser som flimrat förbi i tidningar men de har aldrig fastnat. Det där är inte riktigt jag.

Idag gick jag hem från jobbet. Med näsan full av snor och huvudet fullt av surrande getingar. Med ögonlock som inte riktigt gick att öppna hela vägen och fullt av stickiga fjädrar i halsen. Den där förkylningen som jag inte släppt fram, protesterade och vägrade släppa mig. Hemma var huset tyst och kallt när jag bytte om till pyjamas och kröp ner i sängen. Surfade runt lite och var alldeles ensam. Jag var inte tvungen att somna för att jag snart skulle upp. Var inte tvungen att lyssna så ingen blev bortrövad. Var inte tvungen att planera något som eleverna skulle få ta del av. Det var bara jag och jag hade flera timmar på mig att bara vila.

Då kom allt tillbaka. Åsikterna. Suget att tycka. Ledsamheten över hur det kan vara. Ilskan över hur det kan bli. Glädjen över sådant som varit och ska bli. Jag somnade i det där. Om drömde om det. Blandat och utan sammanhang. Så som det är. Och vaknade i det igen. Och hann tänka färdigt över tankarna.

Man kan tappa tankarna ibland. De finns där och vilar. Även om jag inte riktigt gillar den där känslan av ovetskap så behöver den inte ta fasta.

Då andas jag väl ut igen, då. Och återgår till halvfärdiga tyckanden. Ett tag till. Koncentrerar mig på det basala och lämnar det andra. Just nu är det sova, äta, hålla i skruttarna och utmana eleverna som är nummer ett. Och två. Och femtioelva.

Det kan jag vila i.