En bokdröm som kom av sig

När jag, på kvällen, lägger bokmärke i boken (Ja, bokmärke. Det är förbjudet att vika sidor i böcker!) och lägger den ifrån mig, släcker lampan och sluter ögonen, så börjar det. Det är då jag drömmer trevliga drömmar. Två favoriter:

• Att vinna 10 miljoner på Triss.
• Att ge ut en bok.

I går valde jag bokdrömmen. Bäst jag låg där och funderade över det där samtalet från Förlaget med stort F, var jag tvungen att pausa. Plötsligt var jag inte så säker längre. Jag kanske inte vill ge ut en bok. Alla de där orden jag tryckt ur mig kanske ska få stanna här hemma. Något förvirrad fick jag byta dröm. Och sedan somnade jag.

Idag funderade jag vidare. Och kom till samma slutsats. Jag är inte så säker längre. Inte för att jag inte vill att någon ska läsa, tro mig, det vill jag. Mer för att jag är så fruktansvärt osäker på allt det där andra som verkar innefattas i ett författarliv. Marknadsföring av sig själv. Den lilla, lilla, lilla spillra av utrymme man behöver skapa sig för att överhuvudtaget kunna få ut sin text. Som borde vara den stora, stora, stora för att någonsin kunna ägna mer än lediga nätter åt skrivande. Jag har, den senaste tiden, sett så många som för fram sig själva på diverse sociala medier. Som hela tiden talar om vilka de är och vad de har gjort. Som visar sig för förlag, som trycker på varje gång en chans dyker upp. Och kanske är det den biten som gör att jag inte vill.

Det där är inte jag. Jag ser inga fel i dem som gör så, fattar att det är vad som behövs för att få en liten plats bland flödet. Det där otroligt stora flödet där man behöver synas hela tiden. Och om man då, som jag, inte är så väldigt säker på att man vill synas alls så kanske man ska låta bli från början.

Nu behöver jag kanske inte ens fundera över saken. Det där lilla nålsögat som kallas utgivning, är i princip oträffbart. Men ikväll blir det nog 10 miljonersdrömmen igen.