...varför det är så farligt att berätta att man gillar sitt jobb? Eller älskar det. Kan någon berätta det?
När jag började min första läraranställning för snart 12 år sedan brann jag. Osäker, javisst. Men det var så roligt. Aldrig glömmer jag kommentarerna. Från flera. "Vänta du bara. Om några år kommer det inte vara så roligt." Och jag tänkte att de kanske hade rätt, men jag hoppades att de hade fel.
Än så länge har de fel. Jag älskar mitt jobb. Blir upplyft av att gå dit. Träffa eleverna. Diskutera. Undervisa. Sitta i personalrummet. Skratta. Vara upprörd. Möta föräldrar. Planera. Utföra. Jag gillar det fortfarande. Och brinner. Och jag är säker på att jag gjorde rätt val då.
Det är klart att det finns saker jag tycker är fruktansvärt tråkigt. Som jag avskyr. Som jag aldrig någonsin skulle göra om jag inte var tvungen. Som jag helst vill slippa. Men ska jag vara ärlig så är det jämförbart med min familj. Jag vill inte byta familj även om det finns allt det där fruktansvärda där också. Jag skulle ljuga om jag sa att allt var underbart. Precis så är det med jobbet.
Nu är det lov för eleverna en vecka, och jag kommer sakna dem. De där tjugo som jag träffar veckans alla vardagar. Den dag jag inte gör det, då hoppas jag att jag har kraft att göra något annat.
Bra inlägg, jag satt igår eftermiddag och funderade på om jag var osunt engagerad i mina elevers välfärd. Men det kanske är en del av jobbet - om man är bra på det.
SvaraRadera