Jag har, under en period, funderat över varför jag inte tänker längre. Jag menar det, på riktigt. Tankarna når inte ända fram. Inte alla, åtminstone. Känslan när man känner sig korkad är fruktansvärd. Men jag har inte orkat engagera mig i vad som händer i världen. Nog har även min hjärna snuddat vid händelser som flimrat förbi i tidningar men de har aldrig fastnat. Det där är inte riktigt jag.
Idag gick jag hem från jobbet. Med näsan full av snor och huvudet fullt av surrande getingar. Med ögonlock som inte riktigt gick att öppna hela vägen och fullt av stickiga fjädrar i halsen. Den där förkylningen som jag inte släppt fram, protesterade och vägrade släppa mig. Hemma var huset tyst och kallt när jag bytte om till pyjamas och kröp ner i sängen. Surfade runt lite och var alldeles ensam. Jag var inte tvungen att somna för att jag snart skulle upp. Var inte tvungen att lyssna så ingen blev bortrövad. Var inte tvungen att planera något som eleverna skulle få ta del av. Det var bara jag och jag hade flera timmar på mig att bara vila.
Då kom allt tillbaka. Åsikterna. Suget att tycka. Ledsamheten över hur det kan vara. Ilskan över hur det kan bli. Glädjen över sådant som varit och ska bli. Jag somnade i det där. Om drömde om det. Blandat och utan sammanhang. Så som det är. Och vaknade i det igen. Och hann tänka färdigt över tankarna.
Man kan tappa tankarna ibland. De finns där och vilar. Även om jag inte riktigt gillar den där känslan av ovetskap så behöver den inte ta fasta.
Då andas jag väl ut igen, då. Och återgår till halvfärdiga tyckanden. Ett tag till. Koncentrerar mig på det basala och lämnar det andra. Just nu är det sova, äta, hålla i skruttarna och utmana eleverna som är nummer ett. Och två. Och femtioelva.
Det kan jag vila i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar