Mina fräknar av Sofia Hallberg

Karin är 40 år och gift med Mats. Hela dagarna när Mats befinner sig på jobbet, mestadels utomlands, sitter hon vid sitt fönster och betraktar alla de som rör sig i parken nedanför. Livet är inte riktigt som hon tänkt sig. Hon har inget jobb och är väldigt ensam. Förhållandet med Mats går, minst sagt, på sparlåga, men det är väl så det blir när man levt länge tillsammans? En dag skönjer hon något på sin fräkniga kropp. Det hon ser är bokstäver och där och då händer något.

Jag har länge varit nyfiken på den här boken. Läste Sofias blogg när hon hade den på Debutantbloggen och tyckte boken lät spännande. Men, som det blir ibland, kom andra böcker emellan. Nu har jag läst den i min bokcirkel och jag är så otroligt glad för det.

Hela boken har en ton som är mjuk. Innehållet, som blir tryckande tungt, mjukas upp av just tonen och jag klarar att fortsätta läsa även de gånger jag snuddar vid ångestkrypningar i hela kroppen. Det finns något varmt i det, samtidigt som det karga sätt Karin har tränger sig fram till mig som läsare. Det finns så mycket att relatera till, även om mitt liv inte ser ut som Karins. Det är något så vanligt i det ovanliga och jag suger in allt. Jag gillar att människorna i boken inte är så tydligt svart-vita, det ger mig hela tiden känslan av att allt det här skulle kunna pågå, och säkert gör det precis det också.

Språket är en historia för sig. Sofia är en mästare på gestaltning och inte en endast gång tappar jag fokus för att orden inte fungerar, något som händer ganska ofta annars.

Det här är något av det bästa jag läst på länge.

Bild från http://sofiahallberg.se/sample-page/