Och så läser jag om familjerna som inte har det som behövs. Inte mat så att det räcker till. Inte varma kläder. Inte hela skor. Inte blöjor. Allt det där som krävs i det samhälle vi lever. Som krävs för att man ska ha en dräglig tillvaro. Det där som krävs av förskolan. Eller av skolan. Det som krävs för att kunna delta på samma villkor som alla andra. Det grundläggande. Vara varm. Vara mätt. Vara ren.
Av olika anledningar har de inte det. De familjer som finns runt omkring. Och jag vet att det finns de som kunnat påverka åt ett annat håll men inte gjort det. Och de som inte alls kunnat påverka. Det har ingen betydelse. Det är här och nu de lever i den där verkligheten. Jag gör det inte.
Så hittar jag ett sätt att hjälpa. Jag kan dela med mig av några hundralappar så att en eller flera familjer får mat. Kanske behöver de strumpor eller värktabletter. Kanske är behovet av en bulle till utflykten större. Det har inte jag med att göra.
Jag är medveten om risken att bli lurad. Nog finns det en och annan, även om jag har svårt att tro att de är många, som utnyttjar system för att det är enkelt. Men vet ni? Det spelar ingen roll. Besvikelsen jag skulle känna över att bli lurad är så liten i jämförelse med glädjen över att kunna ge någon det de behöver just då, att jag tar den risken. Jag väljer att tro det bästa om människor. Och hoppas att det leder till någons vila.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar