lördag 28 mars 2015

Det är ett jäkla klättrande

för att ta sig över en del trösklar. Dagens tillhör dem som jag gång på gång ramlar ned ifrån. Idag är det som så att jag behöver ta mig över den. 

Allt började för mycket länge sedan. Jag lovade att det skulle bli av. Sedan blev det inte det. Jag lyckades slingra mig och behövde inte ens närma mig tröskeln. Kunde, med hjälp av andra medel, hålla mig så långt bort att jag inte ens behövde prata om den.

Tills förra helgen. Det var nu oundvikligt. Jag hoppas ni alla lider med mig idag. Att jag kommer klara det, det vet jag. Att vissa kommer vara nöjda, det vet jag. Att jag inte kommer vara nöjd, det vet jag. Inte förrän efteråt. När vi umgåtts jag och skruttarna. 

Vi ses!

Efter badhuset.

måndag 23 mars 2015

Precis vad som behövdes

Först får jag panik och dåligt samvete.

"Det finns väl inga andra familjer där barnen och mamman slappar i sängen hela kvällen? "

Men vi ligger kvar. Slumrar till lite. Funderar. Pratar. Är tysta.

Sedan går barnen och borstar tänderna. Kryper ner igen. Lyssnar när jag läser. 

Hoppar ner i sina egna sängar.

Jag har ingen panik eller dåligt samvete längre.

söndag 22 mars 2015

Jag önskar jag vore sådan hela tiden

"Ja, det är det här", ropar han när han inser att det är lottodragning på TV.
"Tycker du det är roligt?", frågar jag.
"Vi måste se så det blir rätt nummer. Det är jättekul!"
"Fast vi spelar ju inte lotto." 
"Nej. Men för de andra."


Idiot

När jag nu kommit in i ett skrivstim är det minst sagt dumt att det dyker upp flera nya skrivideer.

Det är också dumt att jag är världens sämsta skrivare. Att allt jag skriver är så dåligt att det borde kastas.

Och det är dumt att jag är så dum att jag tror på mig själv. Eller att jag inte gör det.

lördag 21 mars 2015

Klockan är snart 05.00 igen

Effektiviteten höll i sig nästan hela dagen. Jag till och med satt upp och sov på eftermiddagen när jag behövde vila lite. 

Det har varit en mycket bra dag med en alldeles ny erfarenhet. I effektivitetens tecken tog jag nämligen med mig datorn när jag lämnat dottern på kalas, och satte mig på ett café för att skriva.

Den där konstiga känslan av att vara malplacerad bland snygga 20-åringar, ersattes snart av en annan. Den att jag var tvungen att låta händerna gå för att inte se alldeles konstig ut. Sådär som jag skulle göra om jag satt med datorn framför mig och bara stirrade rakt ut i luften. (För väldigt många av de där 20-åringarna med lockat hår och gårdagsbabblande rödmålade läppar var väldigt intresserade av en 37-årig kvinna med skrynkliga kläder.)
Så jag skrev. Tänkte inte så mycket på hur det blev utan lät bara fingrarna trycka ned tangenterna i den takt orden kom ur hjärnan. Hur mycket som är användbart återstår att se, men det kändes bra när jag lämnade efter en och en halv timme.

Nu går jag snart och lägger mig. Jag ska ju snart gå upp igen.

Som om någon skulle vara intresserad

Klockan är 7.30. Jag har hittills idag:
Ätit frukost
Skrivit 1000 ord
Utfodrat två barn
Läst två morgontidningar
Ätit förmiddagsfika

Jag har fler planer. Mår bra.
Och så funderar jag över varför jag inte går upp tidigt på helgerna oftare.

måndag 9 mars 2015

Jorå jag är rätt stabil för det omesta, faktiskt

Jag är på den positiva sidan i Filippa Bark-lägret. Utan analys eller tanke. Jag skrattar. Nog så.

Jag är på den negativa sidan när egoistiska klubben har möte. Innerligt trött på de som kör över andra, som aldrig kliver utanför sin egen värld, som bara vill ha mer oavsett vad det kostar andra.

Jag är på alla sidor, åt alla håll, i alla skrymslen och på alla torg när det gäller mig själv. Det skiter jag också i att analysera.

Jag är på den negativa sidan när det kommer till allt sorts nöjesskrivande. Ändå vet jag exakt vad som ska skrivas.

Pluskontot bättrades på efter tidigt inköp av vårskor. Till skruttarna, alltså. 

Jag är definitivt på den positiva sidan av Storskruttgos. Sedan fyra har vi umgåtts. Den positiviteten lägger jag över det andra nu. 

Godnatt! 


söndag 1 mars 2015

Imaginär piska

Det är ju inte det att jag måste skriva klart mitt manus. Det är ju inte det att någon står med piskan och låter min rygg randas om historien inte kommer på pränt. Det är ju inte det att familjen får svälta om mina ord inte fastnar i dokumentet.

Men jag blir så besviken själv.

Jag läser rätt många författarbloggar. Är med i några grupper där skrivande människor diskuterar allt möjligt skrivrelaterat. Köper tidningar som handlar om läsande och skrivande. Sällan skriver någon om de där perioderna när tiden, orken och lusten tryter. När man längtar att få skriva men inte orkar sätta igång.

Jag tror inte ett dugg på inspiration. Att jag plötsligt en dag ska få den STORA LUSTEN och skriva ett helt manus utan att vare sig äta eller sova. Däremot vet jag att om ( när) jag väl sätter mig, så mår jag bra. Jag vet att det är roligt även om jag sliter mitt hår stundtals. 

Och. 

Efter september 2014 vet jag hur fantastiskt det är att få se sin text i tryck.

Därför borde jag komma över nederlaget i att råmanuset inte alls kommit så långt som jag önskat. Därför borde jag skriva. 
I morgon börjar jag. Igen.