måndag 30 november 2015

Den fruktansvärda skolan och dess bortskämda elever som inga pedagoger fått utbildning att klara av

Idag har jag gått i förskoleklass och fritids. När vi kom hem vid tretiden var jag helt slut och efter en stund somnade jag sittandes. Det är intensivt att vara sex år, vill jag lova.

Vad jag ännu mer kan lova är att det är lyxigt att vara sex år i Sverige och få delta i den fantastiska verksamhet som bedrivs av de pedagoger som arbetar där. 

Dessutom är det en ynnest att få vara sex år och under dagtid omges av mer än tjugo andra sexåringar som gör sitt allra bästa för att dagen ska bli så bra som det går. (Ja, jag vet att man misslyckas ibland när man är sex år men det för baske mig vuxna också. Och när vuxna misslyckas är det oftare planerat än när sexåringar gör det.)

Hela den här dagen har jag förundrats över hur man bemöter och behandlar varandra. Hur vuxna och barn pratar och möts. Hur lätt allt känns.

Det finns många negativa åsikter om svenska skolan, om svenska barn, om svenska pedagoger. 

Jag känner inte igen den bilden. Prova själva att se på riktigt ska ni se.

onsdag 25 november 2015

Om man skulle säga upp sig

"För att om man går vilse så kan man inte läsa på skyltarna annars."

Standardsvar när man frågar barn varför man ska kunna läsa.

Och jag undrar: 
  *Hur ofta händer det att det finns en skylt att läsa på när man är vilse?
* Går andra familjer ofta vilse? (Att jag gör det är ju ingen nyhet. Då finns det aldrig någon skylt att läsa på.)
* Vet Skolverket om det här?
* I så fall; varför sänker de inte kunskapskraven?
* Vem lär barnen sådan här viktig kunskap? 
* Vad i hela friden gör jag på jobbet?

söndag 22 november 2015

Det är ändå rätt lång tid kvar av dagen

Antar att ni känner till boken. Eller har sett filmen. Eller läst en resumé. Det har nog alla. Även jag.

En sak är dock säker.

Det var definitivt inte jag som skrev manus.



Jag tror den heter så här.

torsdag 19 november 2015

När bilden i huvudet blir för mycket

Den här dagen har bestått av böcker och läsning i ännu större utsträckning än vanligt. 

Först storröjning i skolbiblioteket, sedan läsgrupper med eleverna. Sedan lite annat innan jag skyndade iväg för att lyssna på Ann-Marie Körling, Sveriges läsambassadör. 

Det är verkligen så att jag skulle önska att få befinna mig i sådana här bok-, text- och litteraturbubblor jämt. Och jag vet att det låter knäppt men jag kan aldrig sluta fascineras av allt som finns i dessa bubblor. Vill alltid ha mer; läsa mer, höra mer och skriva mer.  Kanske skulle jag aldrig slita mig om jag inte fick tydliga tecken. Som att ticnet skickat ett mail om att jag ska köpa biljetter till Sven-Bertil Taube on ice.

Jag går väl och lägger mig då.
Kanske var det ögonen som sluddrade lite.

söndag 15 november 2015

Jag låter mina barn bestämma själva

Jag är i alla fall inte en sådan där mamma som vill bestämma vad mina barn ska ägna sig åt på fritiden. En sådan där som försöker övertala sina barn att göra saker som jag tycker är lätt för att jag vet hur det funkar eller var man ska parkera eller vad någonting av det de ska utföra heter. Sådan är jag inte.

"Vad vill du börja med nu då?", mamman hinner inte riktigt pausa innan hon fortsätter. " Kanske friidrott, eller vill du börja rida? Det har du ju pratat om."

Det hinner inte vara tyst så väldigt många sekunder innan mamman fortsätter. Ingen annan hinner liksom ens börja. "För du ska ju göra något du vill och tycker verkar kul. Ridning gillar du väl?"

"Eller friidrott.", pappan hinner med att lägga sig i.

"Nej. Jag vill börja med judo."
                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                           

Precis såhär kompakt känns tystnaden innan den bryts av mamman:

"Ja. Eller du kanske vill rida...?"

lördag 14 november 2015

Den här dagen

Det är en sådan där dag när jag vaknade upp i tyngd. Jag var vaken vid ett-tiden i natt och såg vad som höll på att hända. Somnade om och vaknade i morse medveten om att det där som påbörjats i går natt, förmodligen inte varit en liten händelse.

Jag får hålla mig ifrån stundtals. Därför att jag tillhör dem som går sönder ibland. Som fylls av tomhet och hopplöshet när omvärlden mår för dåligt. Jag tillhör dem som blir handlingsförlamade, bara gråter och gräver ner mig. Det är inget jag är stolt över, snarare skulle jag gärna ta mig ur och istället stå på tå för att direkt göra saker som hjälper och stöttar. Tyvärr är jag inte sådan och jag har insett att jag gör det jag kan, när jag kan. Jag verkar i det lilla, vilket för mig betyder familj och när jag orkar, tar jag mig ut i vidare perspektiv.

Idag har jag tagit världen i små portioner. Måste för att förstå. Måste för att livet går vidare.

Men nog är det tyngre vissa dagar.

fredag 13 november 2015

Fredagsmys på riktigt

Kokade chokladmjölk till frukost.
Hade en myslektion med ritande och julmusik på jobbet.
Köpte fredagsmys till alla och tidning till lillskrutten.
Gjorde tacos.
Spelade sällskapsspel med två familjemedlemmar.
Hämtade den saknade familjemedlemmen efter disco.
Njuter av fredag. Njuter av livet.

För nog är det så att jag har det riktigt bra.

torsdag 12 november 2015

Som en kom-ihåg-lapp

Först fanns det ett flickebarn som älskade hästar. Som red hemma och på ridskolan och levde för det. Sedan var hästarna mindre intressanta några år. Sedan var hästarna föremål för mycket längtan några år. Sedan började det där flickebarnet, som för all del var mer en tant nuförtiden, att rida igen.

Och det var fantastiskt roligt. Och underbart. Och allt man kan tänka sig.

Och sedan flög tanten av och fick en blåtira och ett sprucket revben och kunde inte rida på fem veckor.  Vet ni vad en flygtur från en galopperande häst med efterföljande värk gör med psyket hos en fegis? Japp! Skrämmer livet ur tantfegisen.

Som en påminnelse till mig själv vill jag nu meddela att dagens ridtur må ha varit darrig och stel och sett för bedrövlig ut, men jag lever. Och har en hel kropp. Och älskar fortfarande att rida.