Novell 1

Igen

Aldrig hade friheten varit närmre. Eller gjort mer ont. Astrid böjde sig längre ut över relingen för att se Vätterns blanka yta brytas sönder av skrovet. De små bubblor som bildades spred sig över vattnet för att sedan försvinna bort. Det var början på det nya. Men inte mindre viktigt, slutet av det gamla.

Brevet hon fått i sin hand hade sirliga, svagt lutande bokstäver på kuvertet. Överkanten var svagt fransig, redan öppnad av någon, trots att bokstäverna formade hennes namn på framsidan. Hon mötte inte Fru Johanssons blick när hon mottog det. Det behövdes inte, fnysningen var visserligen knappt hörbar, men Astrid hade lärt sig tyda dess innebörd. Nigningen blev djupare än hon tänkt sig, men det var ingen som såg den ändå. Frun hade redan vänt sig om. På kammaren satte hon sig ned och strök över sitt namn med fingret. Aldrig hade hon fått ett brev förut. Ingen hade någonsin velat säga henne något. Hon själv hade skrivit många men svaren hade uteblivit. Det här var inte heller ett svar, det visste hon. Men kanske början på något. När hennes darrande händer till sist vågade dra ut det skira pappret från kuvertet, höll hon andan. Lät ögonen söka sig över texten om och om igen innan hon förstod dess innebörd.  Hon hade inte vågat lita på att hon läst rätt. Men det var sant, det som stod. Det var henne de ville ha som hushållerska. Henne, den oansenliga Astrid, flickan som aldrig lyckades bädda sängen på rätt sätt. Som inte saltade såsen tillräckligt, som inte såg till att de vita kornen försvann från Herr Johanssons rockkrage. Det var henne de ville ha.

Brisen tilltog och hon kramade hårt om kuvertet i den vänstra fickan. Väskan hon höll på sin andra sida, fick hennes axel att värka. Aldrig att hon skulle släppa den. Hon hade vikt sina klänningar noga. Ville inte att det skulle bli fler skrynklor på dem än nödvändigt. De var slitna, men rena. Det hade hon sett till innan hon lämnade huset. Den finaste hade hon på sig. Längst ned, under klänningarna, hade hon lagt sina andra ägodelar. Bibeln. Klockan. Och så kortet.

Flickorna höll i sin pappas händer när Astrid neg framför dem. Motvilligt släppte de taget när han sträckte fram handen för att hälsa. En mjuk varm hand. Torr och trygg. Lite av knuten i magen löstes upp och hon vågade sig på ett leende. Det hon fick tillbaka var förtroendeingivande. Stegen blev lättare än på länge när hon gick bakom de tre fram till den bil som skulle ta dem till huset. Det var första gången hon suttit i en bil och när direktören startade och körde fram på vägarna genom skogen, var det en konstig känsla som fyllde henne. Om hon sett henne nu. Kanske gjorde hon det. I så fall var hon nog lika varm inombords som Astrid själv.

Såsen var utsökt. Köttet mört och fint. Hon lagade mat för en kung. Orden som mötte henne efter middagen var svåra att ta emot. Kanske ville han bara att hon skulle känna sig välkommen. Astrid själv visste hur svårt hon hade att laga mat som var välsmakande. Så många gånger hon förstört de fina råvaror som fanns. Så många gånger Herr och Fru Johansson fått ge sig iväg på restaurang för att slippa gå hungriga. Den mat Astrid lagade var bukfylla, inget annat. Men direktören var snäll, flickorna också. De åt tills faten var tomma och tackade Astrid efteråt. I köket bet hon sig i läppen medan tårarna rann. Kanske var det hennes tur nu.

Den lätta knackningen fick henne att rycka till. Någon morgonrock hade hon inte och nattlinnet var så tunt att hon kunde varit naken. Innan hon öppnade slog hon filten om sig för att skyla det värsta. Det kunde bara vara han. Astrid bedyrade att allt var i sin ordning. Att hon skulle sova gott och att hon inte behövde något mer. Så som direktörer gör, hade han också ett mönstrat glas i handen med bärnstensfärgat innehåll. Blicken glansig men fortfarande varm. Precis som alltid. När hon stängde dörren hörde hon hans steg försvinna bort.

Flickornas sovrum var tyst. De somnade båda när Astrids röst viskade fram trollen och vättarna ur sina gömställen. De hade alltid funnits där även om de varit gömda länge nu. Samma ord som hon själv somnat till, fick nu två andra mörkrufsiga flickor att komma till ro. Tillbaka i sitt eget plockade hon fram fotot. Viskade tack både till henne och till Herren som lett henne hit. Här där någon åt hennes mat. Såg henne med varma ögon och somnade till hennes röst. Slutligen hade hon fått lugn. När hon lade ner huvudet på kudden andades hon tungt och långsamt. Sömnen kom direkt.

Astrids hud  mot varma händer. I nattens mörker irrade blicken. Inte förrän hon kände doften blev det klart. Den brännande heta doften av bärnstensfärgad direktörsdricka fyllde rummet. Och tyst började knuten dras åt. Igen.