Boel och Oscar av Josefine Sundström

När Boel, efter lång tid utomlands, flyttar in i det arkitektritade huset, vill hon vara ifred. Hon är sårad och har inga planer på att återuppta sitt forna liv. Vad hon inte räknat med är att Oscar, som är nästan hundra år och har ritat ombyggnaden av huset de båda nu bor i, ska lägga sig i. Det gör han efter att de tvingats mötas efter en vattenläcka och plötsligt blir det inte alls som någon av dem tänkt sig.

Jag läste Vinteräpplen för några år sedan och har sedan dess väntat på nästa bok av Josefine, eftersom jag älskade den första. När jag nu läst tvåan är jag inte besviken. Den håller inte riktigt samma klass men är en trivsam bok där språket flyter lätt. Aldrig behöver jag stanna upp för att fundera över formuleringar eller betydelser och jag tror att det är precis vad jag behöver. Jag tycker om böcker som behandlar tunga ämnen men ändå inte krånglar till det.

Jag kan tycka att relationerna ibland är något välsmorda, de försök till gnissel som finns, skyndas förbi och försvinner för fort. Åtminstone för huvudpersonerna. Kanske hade det blivit mer intressant om man fått mer av dessa.

Men det är en fin bok som lämnar en skön känsla efter sig. 

Rekommendera den tänker jag göra. Punkt.