Jag fastnar vid fotona av barnen som hänger på väggen. De där de ler rakt mot mig. Där de är sådär glada och fina som de är. Där de ler rakt mot mig som de brukar. Där de visar vilka fantastiska människor de är. Länge står jag där. Värme i kroppen och lycka. Lycka över att ha dessa små människor i mitt liv. Lycka över att de kom just hit, till oss.
Det är så lätt att älska dem. Där och då.
Men jo, såklart älskar jag dem alltid. Sådär som man gör med sina barn. På det där sättet som är obeskrivligt och så stort att det inte kan få plats någonstans. Såklart gör jag det. Och såklart är jag medveten om att jag visst orkar visa det. Ofta. Ofta är de nära, nära. Ofta pratar vi. Om allt och inget. Om stort och smått. Och visst skrattar vi. Med varandra.
Ändå är det allt det andra som gnager till när blicken vandrar mellan barnen i soffan och barnen på bilden. När jag inte kan ha dem i knät. När jag snäser, höjer rösten eller skäller. Fast det inte var så farligt. När jag inte kan pussa dem mer än tusen gånger. När jag inte, när jag inte, när jag inte. Det är vad som gnager.
Det är lätt att älska sina barn. Det finns inget annat. Älskandet är liksom det enda.
Ändå är det aldrig nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar