För några månader sedan satte jag punkt i det där manuset jag skrivit på under två års tid. Skickade iväg det till några för genomläsning och bestämde mig för att inte öppna dokumentet på länge. Jag höll mitt löfte och lät skrivdatorn ligga undanstoppad på ett ställe där jag inte ens såg den. Tänkte inte på den ens. Att livet i övrigt just nu går i racerfart hjälpte till att hålla sig undan, men faktum var att jag inte hade något sug att ens försöka.
För några veckor sedan började jag sakna de där två människorna jag så intensivt umgåtts med under, framförallt, sommarens nätter. Plockade fram datorn, öppnade upp dokumentet och började läsa. Besvikelsen när jag insåg att texten inte höll den kvalité jag önskade, blev för mycket. Jag bestämde mig för att aldrig drömma ens om att ge ut något. Det var ingen idé. Aldrig någonsin skulle det ske ändå. Jag skulle för evigt få skriva för min egen skull och stoppa undan det i något hörn.
Det höll inte så länge. Drömmen är för stor, känslan av skriven text och en berättad historia som delas av andra, ville inte släppa. Så jag plockade fram allt igen och gav mig på det. Skrev om, raderade, skrev till. Plockade in något kommatecken, ändrade något stycke. Läste, läste och läste tills jag läst igenom allt. Igår kväll somnade resten av familjen tidigt. Och jag läste klart. Strök delar jag inte vet om jag vågar släppa ut. För om, OM jag någonsin skulle låta andra, sådana jag inte bestämmer själv, att läsa, då vet jag inte om jag klarar det. Jag menar delarna som behandlar sex. (Klarar knappt av att skriva det ens.) De finns sparade och jag tycker de behövs för historien, men HERREGUD!, jag är ju lågstadielärare. Då vet man inte sånt. Eller något.
I alla fall. Jag har tagit ett beslut. Typ. Eller något. Tror jag. Eventuellt.
En sista genom läsning.
Sedan skickar jag. I mitt följebrev kommer även de två följande manusidéer jag har, att följa med. Sedan får jag väl vänta på refuseringarna. Sådana har jag fått förr och det var inte så farligt. Under tiden skriver jag ned nästa berättelse. Det är som om 1620-någonting kallar på mig. Då hade de väl inte sex?
Klart du ska skicka! Jag tror att manuset är bättre än du tror (är själv väääldigt självkritisk och har ännu inte skickat in till förlag... men) och skriver du tillräckligt mycket så är jag säker på att du kommer bli utgiven! Håller tummarna för dig!
SvaraRadera