Igår såg jag på Babel. Där var Charlotte Rogan på besök och pratade om sin bok Livbåten. Den handlar om 39 människor som förliser från ett skett 1914. De lyckas rädda sig och hamnar i en livbåt där de sedan kämpar för att överleva. Bokens huvudperson är Grace och när hon beskrevs i programmet verkade hon vara en överlevare. Författaren och Jessica Gedin diskuterade också vem man skulle vara om man hamnade i en sådan situation och det fick mig att fundera över vem jag skulle vara.
I mina drömmar är jag personen som är påhittig och löser alla de problem som dyker upp. Hon som till sist kommer på det där som gör att alla räddas och lever lyckliga i alla sina dagar. Lite som MacGyver. Tänker mig att jag plockar ur en liten knapp ur mina kläder, plötsligt kommer ihåg allt jag lärt mig om tekniska prylar och lyckas koppla ihop den där knappen med en liten pryttel från någons annans kläder eller tändare, och så kommer en signal att sändas som en GPS och, VIPS, så kommer helikoptern. Typ. När jag är vaken kommer jag ihåg att jag inte ens med instruktioner lyckas koppla tekniska saker till att fungera.
En annan person jag skulle vilja vara är den som ser till att hjälpa alla. Pysslar om, är den som tröstar, säger rätt saker och ser till att även i den allra värsta stunden känner alla att de har det bra. Jag reder ut konflikter och ger insikter till dem som inte orkar ta sig ur ego-tänket: Jag framför alla! Typ.
Det finns en person jag inte vill vara. Den som roffar åt sig den sista maten. Som snikar sig in i andras fickor och lyckas få tag på mackan som de sparat för att fördela så att de ska hålla sig in i det sista. Den som ser sin chans att ta platsen i mitten för att vara säker på att aldrig falla överbord och inte drar sig för att lägga handen mot någons rygg och trycka till när det står mellan den och mig. Den som är sig själv närmast.
Jag önskar inte heller vara den som gav upp. Som i första sekund tänkte att det var slut. Som offrade mig och hoppade över kanten istället för att ens fråga om det fanns plats för en till. Den där som inte tyckte sig vara värd att överleva eftersom jag ändå inte kunde tillföra något. Den som inte är värd något.
Jag inser något. Jag har aldrig varit i kris, eller krig, eller katastrof. Jag har ingen aning om vad som skulle hända inom mig om jag plötsligt stod där. Ensam i världen utan chans att överleva. Om jag inte slogs. Om jag inte stal. Om jag inte tänkte på mig. Jag kan aldrig veta hur mitt psyke skulle reagera och vilket agerande just jag skulle utsätta mig själv och andra för. Tack gode Gud för att jag sluppit erfara det. Och om det skulle ske kan jag bara hoppas att jag omvandlas till MacGyver. Det är vad jag vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar