Äntligen, äntligen, äntligen lyckades jag komma till ro ordentligt och bara läsa. Blev inte störd av barnen som hoppade i sängen eller katten som lade sig på bröstkorgen. Jag läste ändå, utan att tappa tråden. Det ledde till att jag avslutade boken om Verity och hennes väninna.
Boken handlar om Verity, som sitter som fånge hos Gestapo i Frankrike. Året är 1943 och metoderna de har för att få henne att berätta om sitt arbete som Brittisk agent kan inte ens beskrivas som fruktansvärda. De är mer än så. Efter att ha blivit torterad i en vecka går hon med på att avslöja. Hon skriver ned sin berättelse på de papper som hon blir tilldelad och dessa översätts sedan av Fräulein Engel. Det blir en berättelse om hur hon tagit sig till Frankrike. Men också om den vänskap som fanns mellan henne och den nu döda Maddie, som var den som flög henne dit.
Det är en stark berättelse som presenteras. Dels den som beskriver hur Verity har det hos Gestapo, hur hon hör de andra fångarna torteras och hur hon själv utsätts för det ena efter det andra. Det är också starkt hur vänskapen mellan de båda kvinnorna presenteras. Båda lika fast beslutna att strida mot de onda krafter som växer i Europa, oavsett vad som händer dem själva.
Att berättarperspektivet kommer från Verity själv, att det är hennes nedskrivna ord som leder oss framåt, gör att jag både rycks med men också att jag ibland tappar tråden. I efterhand inser jag ändå att det är en del av det som gör att det som beskrivs känns trovärdigt. På samma sätt är det med alla de beskrivningar av olika flygplan som finns med i början. Jag kan inte på något sätt relatera till det som hon skriver, men jag är glad att jag tog mig igenom det som kändes så tråkigt. Det gjorde också allt mer "på riktigt".
Boken är mycket välskriven och när jag närmar mig sista fjärdedelen av den har jag mycket svårt att släppa den. Texten tätnar och jag märker själv hur jag läser fortare. Att Wein lyckas hålla mig ovetandes om vem som är ond och vem som är god, ända till slutet, gör att mitt hjärta bultar hårt.
Jag vet att jag brukar be er läsa böcker när jag skriver om dem, men den här får ni inte missa. Den kommer sitta kvar länge!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar