Sluta mjäka och sträck på mig

Jag har bestämt mig. Jag gillar min bok. Tycker om berättelsen, månar om Andreas och Vendela. Irriterar mig på andra och tycker några är fruktansvärda. 

Jag vandrar runt inne i klostret. Känner dofterna och stämningen. Är lite ledsen ibland och blir varm i hjärtat av någras omsorger.

Allt det där jag våndas över, allt jag funderar över hur det ska mottas måste läggas åt sidan. Jag har älskat att researcha den här boken. Jag har älskat att sitta timvis vid datorn och låtit texten formas framför mig. Jag har älskat att fundera över vad nästa steg ska bli och hur jag skulle formulera det. Någon annan har tyckt att allt det där är tillräckligt bra för att publiceras. 

Det kanske till och med blir så att någon mer kommer känna som jag.