En riktig människa

Jag lagar ordentlig mat. Gör en hemlagad paj och under tiden leker jag med sonen och hans kompis. Innan har jag rensat bort ogräs och hunnit tvätta lite. Benen värker lagom mycket eftersom jag tränat den här veckan och det är inte lika rörigt hemma som det brukar vara.

Jag känner mig nöjd. Eller som en riktig människa.

Och det gör mig förbannad!

För det enda det betyder är att jag annars inte är riktigt nöjd. Att allt det där andra jag gör inte lever upp till de krav jag ställer på mig själv. Att jag hela tiden går runt med känslan att jag borde göra lite mer, vara lite bättre, ha det lite finare hemma och orka oändligt mycket mer. Trots att jag gör, och är, allt det jag mäktar med. 

Jag inbillar mig att jag inte är ensam om den här känslan. Att i den här världen är vi många som känner detsamma. Trots att all vår kraft går åt till att vara så bra som vi är. För nog duger man ändå?

Nog är det okej att "bara" jobba en dag. Att inte göra långkok och baka bröd och bjuda alla man känner att äta middag. Att låta barnen, som också varit allt de kan under dagen, slappa hela kvällen. Att låta tvätten vara. Att låta dammet virvla runt.

Jag tror till och med att det är hälsosamt. Och så kan jag göra det där andra när jag orkar. Och vara en riktig människa oavsett vilket alternativ jag väljer.