Det finns de som man tror att man tappar. Som man tror att man aldrig mer kommer kunna hitta igen. De där som man hade alldeles, alldeles intill under lång tid men som sedan gled bort. Långsamt eller fort, för att sedan finnas bara i periferin. Som man ibland inte tänker på alls men som då och då dyker upp. De där som man saknar att ha intill sig eftersom det gav så otroligt mycket när de fanns där. De där man sörjer att de är borta. Jag har, säkert precis som de flesta andra, flera sådana människor. Idag hittade jag en av dem. Igen. Och jag är så glad för att jag gjorde det.
När jag var sexton började jag gymnasiet utan någon av mina kompisar. De valde annat än mig och nog var det nervöst. Det fanns en tjej där som jag visste namnet på eftersom hon var kompis till en kompis kompis. Vi hittade varandra nästan direkt. Stöttes och blöttes under många långa fikastunder när Hamncaféet var mer intressant än lektionerna. Hon blev en vän som drog mig åt alla möjliga håll. Som stöttade och puffade mig mot saker jag förmodligen aldrig vågat annars. Jag vill gärna tro att jag puffade henne också ibland, men det är hennes kraft jag minns mest. Vi höll ihop och var rätt lika varandra men också rätt olika.
Så hände egentligen ingenting mer än livet. Hon gick åt ett håll och jag åt ett annat. Och där någonstans blev hon en sådan jag tappade. Jag tror inte det var något aktivt val utan bara något som blev, åtminstone från min sida.
Hon har funnits i den där periferin men så fick jag se att hon var i min stad i helgen. Och skickade ett förslag att ses. Hon pressade in mig i ett späckat schema och i morse tog vi en frukostfika. När jag lämnade henne vid tåget var jag varm. Vi är fortfarande rätt lika. Och rätt olika. Jag tycker fortfarande om henne. Det kan man säga, även efter att bara ha setts en dryg timme, när man inte tycker det är något konstigt i samtalet. Ni vet, man avhandlar barn, jobb och boende på fem minuter och sedan kan man prata som vanligt igen. Sådär som vanligt som när man var sexton, även om man har alldeles helt andra tankar nu.
Jo, jag har slutat vara sur nu.
Dessutom har jag fått hem två ungar som jag längtat efter helt galet mycket. Och så har jag inte skrivit men, nog så viktigt, närt mina författardrömmar. Och så har jag fixat i växthuset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar