Första året utan

Det är första året utan.
Och det är fruktansvärt, tungt, tomt, ensamt och bedrövligt.
Ändå är det inte värst för mig.

Jag saknar allt det där som var hon.
De långa fingrarna, doften av tvål, de mjuka kinderna och fnissandet i telefon.
Trugandet av mat, intresserade samtal, snurrade bullar och slantar i kuvert.
Hennes mjukisbyxor, känslan av att vara värd.
Fast det var hon som var det.

Det är så fruktansvärt, tungt, tomt och ensamt och bedrövligt.
När man bara vill höra hennes röst.
När man vill att hon ska fråga om man skrivit något.
När man vill låna ut en bok.
Ändå är det inte värst för mig.

Det är första året utan.
Och hon har alltid funnits där.
Förmånen att träffa henne har jag alltid kvar.
Och den att känna hennes omtanke.
Att få vara viktigast en stund.

Det är första året utan.
Utan henne.
Ändå finns hon alltid kvar.