Jag ser mig själv som hyfsat normalbegåvad inom många områden. Smart inom vissa och inte särskilt intresserad av vissa. Med det menar jag att jag förmodligen skulle kunna lära mig exempelvis hockeyregler. Om jag ville. Eller att analysera politik. Om jag ville. Eller att göra fina håruppsättningar. Om jag ville.
Nu vill jag inte det. Och en hel massa andra saker. Därför låter jag bli. Jag är helt okej med det. Vet vad jag kan. Vet vad jag inte kan och varför. Nåja, det finns nog en del jag aldrig kommer fatta, som kvantfysik. Men det gör inget.
Men så slår det till ibland. Ni vet, känslan av att vara lite dummare än andra. Att något man gillar att göra är lite sämre. Den där känslan som jag tror har en grund i mig själv men triggas igång av vad andra gör. Jag började fundera över böcker, filmer och annan kultur. Man anses ju smartare om man gillar det som är svårmodigt än det som är flyktigt. Det finns knappast bara i mitt huvud. Ni vet, det är bättre att ha sett Kobra än Fångarna på fortet. Det är bättre att ha läst Dostojevskij än Knasen-album. Det är bättre att beundra Picassos verk än att göra detsamma med barnens teckningar.
Varför då?
Jag kan absolut läsa (jag tar den parallellen för läsa är ju lite min grej, om ni missat det) en tjock bok med många historiska och klassiska blinkningar, en som behandlar tunga ämnen och som jag måste tänka mycket själv kring för att förstå. Det kan ge mig njutning och jag kan tycka det är bra. Men det tar en del kraft. Jag måste förmodligen vara skärpt för att få behållning av den.
Om jag istället läser en chick-lit där känslan är varm, jag får skratta lite, texten är rak och det inte finns massor med underliggande mening kan jag ha samma behållning av den. Det är avslappnande, jag kan försvinna in i en fantasivärld och jag behöver inte fundera på vad någon menar med texten.
Men sanningen, i mitt fall och säkert många andras, är att jag nedvärderar mig själv för att jag tycker det är lika bra. Och det gör mig förbannad. På samma sätt som jag blir förbannad på mig själv när jag tycker det är en bättre kunskap att kunna rabbla Nord-Koreas historia än att kunna lyssna på någon som vill prata med mig. Eller att det är bättre att kunna stava alla ord på engelska än att kunna skratta högt åt en riktigt dålig historia.
Jag tror banne mig att jag ska ge mig själv en riktigt rejäl utskällning!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar