tisdag 23 april 2013

Förr eller senare exploderar jag av John Green

I min "riktiga livet-bokcirkel" är Förr eller senare exploderar jag nästa bok att diskutera. Jag läste ut den i söndags och nu har den fått sjunka in lite.

Hazel Grace lider av obotlig cancer. Hon har behandlats med diverse mediciner och just nu verkar de ha hittat en som åtminstone stoppar upp sjukdomen för ett tag. Hazel är sexton år och bor hemma hos sin oroliga mamma som vakar över henne hela tiden och sin gråtande pappa. När hennes mamma skickar henne på stödgruppsmöte i kyrkan går hon dit endast för att göra sin mamma glad. Där möter hon Augustus Waters som haft cancer och fått amputera ett ben, men nu är frisk. De utvecklar en kärlekshistoria som blir något utöver det vanliga.

Jag var tveksam till en början. Först på grund av omslaget som känns som ett "nu ska vi locka till oss unga läsare-omslag". Som om man måste slänga in lite döskallar och hjärtan för att boken ska se hip och spännande ut. I efterhand tycker jag nog fortfarande att det är fel omslag, även om jag kan se varför vissa av bilderna finns med. När jag började läsa fortsatte tveksamheten till viss del. Det gick trögt. Inte för att boken var dålig, svår eller ointressant. Jag ville läsa vidare men det var inte alls svårt att lägga den ifrån sig. Det där drivet saknades. Efter ungefär halva boken hittade jag det. Sedan kunde jag inte sluta. Jag läste och läste och läste. Var tvungen att veta vad som skulle hända. Var tvungen att höra Hazel och Augustus diskussioner. Och på en dag var boken utläst.

Det jag gillar med den här boken är att den är ärlig. Den är ibland hård mot mig som läsare eftersom den inte alls gör som jag vill. När jag tror att jag är i hamn, kastar den om och slänger ut mig åt ett annat håll. Boken är rak, omständlig, ful, vacker, glad och sorglig.

När det gäller språket är det, trots många "svåra" ord, väldigt lätt att ta till sig. Meningarna är snyggt varierade och gör att man inte tröttnar. Jag tycker också om att man varierar dialogerna, det gör att man ytterligare förstår de känslor som vill förmedlas.

Jag förstår varför många rekommenderar den. Jag gör detsamma.

2 kommentarer:

  1. Bra och viktig bok, men jag skulle inte klara av att läsa den.

    SvaraRadera
  2. Jag tänkte att dödskallen är på framsidan för att barnen lekte på den där skelettlekparken? Men det kanske är ett ungomslockande bildspråk som är syftet.

    SvaraRadera