Skitsnack!
I kväll surfade jag in på min favorit-bokblogg. Och plötsligt ser jag mitt namn där! Och då inser jag att jag visst vill att andra ser mig. Den känslan man får när någon gillar det man gör, den värmer hela mig. Tack Enligt O, du gjorde min kväll.
Nu ska jag svara på några frågor.
Vad ville du bli när du var liten?
Den där frågan får jag av eleverna då och då. Och jag vet inte. Ibland tror jag att jag inte hade några drömmar när jag var liten. Det finns inga sådana minnen kvar. Men sedan så kommer jag ihåg att jag alltid har varit en drömmare och inser att jag nog bara släppt dem på vägen. Som jag fortfarande gör. Det som har varit, har varit. Om det inte satt alltför djupa spår. Och det har nog inte mina yrkesdrömmar.
Vad är du idag?
Jag är lärare. Och jag gillar det, hör och häpna. Det finns baksidor med jobbet men för det allra mesta blir jag lyft av att umgås hela dagarna med nio-åringar som nästan blir som mina egna ungar.
Vart vill du helst resa?
Helst ingenstans. Jag älskar att vara hemma. Jag kan tycka att det är roligt att resa bort men mina tusen rädslor hindrar mig. Det blir aldrig avslappnat och reser jag så gör jag det för andras skull. Vilket också kan vara värt det ibland.
Var ser du dig själv om fem år?
Jag drömmer såklart om att vara en (ännu mer ) skrivande människa än jag är idag. Att få ge ut något jag skrivit vore fantastiskt men jag vet i ärlighetens namn inte om jag har det som krävs. Jag hoppas det. Jag tror också att jag kommer arbeta som lärare fortfarande. Har svårt att se att jag inte skulle det.
Rött eller vitt?
Sicken fråga! Som att be mig välja mellan kött eller grönsaker, godis eller kaffebröd. Näpp, det kan jag inte.
Sommar eller vinter?
Ehhhh, att, jo, jag har insett en sak. Jag har blivit äldre. Innan brydde jag mig inte det minsta om vädret. Det var bra vilket som. För några år sedan sa en arbetskamrat till mig att jag skulle få se. Om jag skriver med väldigt tysta bokstäver så att inte min familj hör så kan jag ärligt säga att jag hatar vintern. Och snön. Och att åka skidor. Och att busa i snön. Och så vidare... Så sommar, definitivt!
Skog eller hav?
Skogen är för mig tryggheten. Jag känner doften av varm skog närsomhelst. Blåbärsplockning med mormor och morfar, skogsritter på hästryggen, knakande träd och ett gytter av alla de väsen som beskrivits för mig som liten.
Vad gör dig ledsen?
När människor medvetet sårar eller skadar andra.
När jag tänker på osagda ord som jag aldrig kommer kunna säga.
När människor väljer att förgöra istället för att intressera sig.
Vad är det bästa du vet?
När man kan slappna av och veta att de man bryr sig om har det bra. I kombination med att få tid för mig själv hemma. Då jag bara kan läsa, skriva och sladda ut i alla tankar som dyker upp. I den lyckan ligger också vetskapen om att jag blir utvilad och orkar vara den jag vill mot min familj.
Jag ska också skicka vidare till fem bloggar jag gillar. Och nu då. Ni som följt mig ett tag vet ju vad jag brukar göra. Inte skicka vidare. Men den här gången ska jag tvinga mig.
Pipans blogg Pipan har jag följt under några år nu. Hon har ett sätt att leka med ord som gör mig grön av avund. Det finns ingen som kan förmedla det man vill säga, som hon. Allt som skrivs går rätt in.
Körlingsord Skriver tänkvärt om ord. Om barn. Om skola. Om saker som är viktiga i mitt liv.
Simona Ahrnstedt läser jag för att jag gillar hennes böcker och för att hon inte låtsas som om livet är sådär fantastiskt som man ibland önskar sig.
Debutantbloggen smyger jag in i då och då för att de som skriver där är lika intresserade av skrivande som jag. De är dessutom på väg att få ge ut sina böcker.
I kroppen min För att språket är så vackert och hans berättelse så hemsk.
En spretig blandning, som ni ser. Ungefär som jag är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar