Vad man aldrig kunde ana

Är det där med hur ont det skulle göra.
Jag träffade en sådan där alldeles ny bebis idag. Liten, snosande, sovande. Alldeles mjuk och, ja ni vet, underbar. Och då kan jag inte låta bli att längta tillbaka dit. Det är snart sju år sedan nu jag hade en alldeles egen sådan där. Helt ny i världen, helt ny för mig. Jag behöver inte skriva mer, ord kan inte förklara.

Det jag aldrig kunnat ana var smärtan av att ha en sådan där. Hur ont det gör när de har ont. Det spelar ingen roll om det är lite hosta och feber, ett litet frö av "är det allvarligt" finns där. Smärtan i mig när de blir sina egna, gör saker jag inte vill blandas med lyckan av att ha starka, trygga barn. Den skärande gråten när någon är ledsen, hur ont gör det inte att tänka på att de kommer få uppleva sorg över massor av saker i livet. Det gör ont.

Det hade jag aldrig kunnat ana.