Precis innan jag lade mig igår dök en dikt upp i huvudet. Jag kunde hela trots att jag inte läst den på flera år. Det var dikten Sid Vicious skrev till Nancy Spungen efter att hon dött. Ingen storslagen sådan, men vacker i sin enkelhet.
Jag läste "Inte som andra döttrar" första gången när jag var 12-13 år. Älskade den från första stund. Grät, förfasades och grät igen. Med en ung tonårings logik drömde jag lite om att vara Nancy. Fast ändå inte. Trots allt var det liv hon levde otroligt skrämmande.
Den boken är en av dem jag aldrig skulle göra mig av med. Den har gulnade sidor och pärmarna har lossnat. Jag vet alltid precis var jag har den och jag tänker på den ibland.
Däremot har jag inte läst den som vuxen. Det vågar jag inte. Jag är rädd för att den bild jag har av boken skulle förstöras. Istället bär jag med mig känslan. Och så sniffar och klappar jag lite på boken ibland.
Tack för den tillbakablicken. Läste den boken för sisådär en femton år sedan.
SvaraRadera